Ikväll sa/skrev jag en sak te mamma som jag aldrig trodde jag någonsin skulle säga/tycka/tänka. Men det kommer från hjärtat. Tyvärr.
Mamma skicka massa sms å trakasera mig. Jag kände hur botten kom närmare och hålet höll på att sluka mig. Tillslut bad jag henne dö!!
Jag skrev uttryckligen till henne att jag önskar att hon dör snart så jag slipper henne!
Jag kände hålet i magen. Ångesten. Desperation. Frustration. Besvikelse. Aggrition och sorg hur någon kunde bete sig som hon gjorde.
Mot sitt egna kött å blod.

Men har jag lärt mig nått under åren så är det att blod är inte tjockare än vatten. Trodde ni det så kan jag tala om att ni har kopiöst fel!

Jag har hur många kompisar som helst. En handfull som jag litar på och delar allt med. Men jag känner mig så tom och ensam.
Psykopaten lyckades isolera mig ifrån några av mina äldsta vänner men å andra sidan hade dom varit bra vänner hade dom insett sanningen.
Jag har kämpat imot denna stalker/psykopat i 14 år. Nu orkar jag inte längre.

Vem är denna människa? En gång i tiden min bästa vän. Hon är gift med ett ex till mig.
Hon har ringt mig mitt i natten på hemligt nr och bara varit tyst. (Ja sånt går att spåra)
Hon har gått och snackat så mycket skit om mig så innan folk fick upp ögonen tappade jag kontakten med massa folk.
Hon är även dömd för trakaserier men det har hjälp föga.

Åter igen till ensamheten. Jag trivs med att vara ensam men ibl får jag en klump i magen. Vart tog min bästa vän vägen? Haft några genom åren.
Någon att dela allt med. Är det bästa vänner dom jag anser vara det? Känner dom så? Eller spelar huvudet mig ett spratt igen?
Detta blir ingen bra dag känner jag. Mår riktigt keff redan nu å kl är 04:00.

Är det bara mina hjärnspöken som spelar mig ett spratt eller är det så att jag är ensam? Jag minns inte hur man är som människa med bästa vänner. Kanske är det det dom är kanske. Jag vet inte. Ska nog sluta fundera innan hålet i bröstet blir som anti materia och suger upp allt.

Ja ska väl ta å hå å baka mitt små franska bröd så tänker ja på annat

Jag har en psykopat efter mig. Suttit och läst om psykopater deras kriterier och hon kvalar in på alla kriterier. Skrämmande.

Varför kan hon inte bara låta mig vara ifred?

En kritisera begravningen jag var på. Ja lägre än så här kan hon knappast sjunka...ge sig på en död människa, klanka ner på avskedet och använda någon annans sorg för att hon själv inte har nåt liv...vidrigt!!

Det är så ruttet. Allt var efter den avlidnas önskemål.

Ångesten har kommit krypande idag. Jag vet att jag kommer vara bland vänner på begravningen i morgon men jag känner fortfarande sån ångest över att åka,
Varför ska det alltid vara så? Jag trivs med mina vänner. Och dom som kommer vara där är några av dom bäst vännerna. Dom jag delar glädje och sorg med.
Varför finns psykisk sjukdom? Det hindrar så mycket. Jag brukar hitta på ursäkter. Alt bli lycklig när nått kommer ivägen så jag inte kan åka när vi bestämt saker. Bara för ångesten fått mig i sitt grepp. Det spelar ingen roll om det är bästa vänner el att åka till mormor. Har ångesten infunnit sig så finns den där.

Men imorgon ska jag lägga det åt sidan och åka och stötta en av mina bästa vänner. En av hennes närmaste ska begravas imorgon. En person som kallas för mamma. Vad fel det lät när jag skrev. Tanke var att det skulle stå fint men när ja skrev det lät det bara fel.

Men iaf hennes mamma ska begravas i morgon. Titti var en av dom varmaste människorna ja känt. Hon var som en frisk vårvind. Med sitt skratt. Visst det är läääääänge sen vi såg sen sist men bara tanken att faktisk inte få möjlighet till att träffa henne flera gånger får mig att få en klump i halsen. Varför drog jag ut på att åka å hälsa på henne? Bara en sista gång?

Jag tänkte förut när jag hämta blommorna att imorgon skulle Titti se oss. Vi tjejer tillsammans. Alla bästa vännerna. Hon skulle nog le. :-)
Men så kom jag på det är hennes begravning jag ska på. Jag hoppas hon ser oss. Jag hoppas hon slipper sin värk. Jag hoppas hon har det bra och är lycklig. Vi ses igen älskade vän.

Ikväll var sista gången på kursen å jag kunde inte vara med :-(
Men jag ska fortsätta efter denna kurs med. Det är så roligt. Det ger så mycket.
Under tiden kursen är, är jag fri. Inga måsten. Gruppen jag hamnat i är toppen.
Vilken sammanhållning.

Jag är så glad, under själva kursen mår jag bra. Kursledaren är toppen och ser till varje individ. Det är skönt. Alla presterar efter sin egna förmåga.

Imorgon är det måndag igen och ångesten kommer krypande. Den kommer oftare och oftare när maken ska åka iväg å jobba. Varje gång han är sjuk jublar jag inombords. Visst han skulle kunna pendla men vad tjänar vi på det? Det kommer sluta med att han kör ihjäl sig. När han gjorde det var han jämt så trött. Han jobba 10-12 timmar om dagen satt i bilen 6 å resten skulle han äta.umgås å sova på. Blev inte mycket tid till nått.

Jag vet att han måste för ekonomins skull. Hade jag kunnat jobbat hade läget varit annorlunda.
Grattis du lyckade ge dig själv en ny ångest attack tjejen!!!

Den här jävla ångesten! Helst av allt vill jag bara att maken ska vara hemma hos oss hela tiden. Dag som natt. Men jag vet att det inte funkar.


Nä nu ska jag sluta fundera det ökar bara ångesten mer. Antagligen är det för jag ska iväg på onsdag som det triggas igång. Men jag vet att jag är bland vänner. Dom bästa vännerna.

Låg i soffan å vila skuldebladet då det värker satan.
Titta på Karolina som ska spela spel med sin kompis som är här.
Hjärtat bubblar över av kärlek samtidigt som jag känner skuld över att jag inte orkar leka med henne.

Pratade med henne och bad om ursäkt för jag blivit så tråkig. Var på hon svarar.

-det gör inget mamma. Jag vet att du alltid har ont i det dumma skuldebladet.
Jag skyller inte på dig och det kommer jag aldrig göra. Det var inte ditt fel det som hände. Det känns nog snart bättre.

Ja vad säger man? Man blir rörd till tårar