Fick hem pappren från specialist läkaren på sjukhuset idag. Blir fortsatt sjukskriven ett tag till till efter läkarbesöket. Å även året ut som jag förstått. Dom skrev oxå att man skulle träna upp arbetsförmågan extremt långsamt på tid å sikt.

Dom tar även min värk på allvar. Mer än vad vc gör. Nu kanske jag kan få en ordentlig utredning. Dom kanske tom hittar felet. Jag hoppas så mycket på det här. Jag är så trött på värken och att kroppen domnar bort.

Idag har skuldebladet värkt och även nacken. Hoppas jag får min MR nu....

Sitter å väntar samtal från Afa. Men innerst inne vet jag redan svaret. Förbereder mig mentalt för att gå vidare te domstol. Så liten man är som människa imot staten igentligen.

Men man ska ta imot stryk på jobbet och inte få nått för det när kroppen blir förstörd.

Ärligt förstår jag inte varför dom strular. Allt finns svart på vitt. Varför ska en läkare som aldrig änns träffat mig avgöra hur vida jag är skadad för livet el inte när säkert 10 andra läkare har gett den bedömningen?

Hur kan en läkare ge en sån bedömning?
Är det så svårt å inse att en människa har ont? Eller tjänar dom så mycket på avslagen? Får dom bonusar på avslag? Man kan börja undra.

Igår blev det påfyllning av värktabletter. Starkare sorter å lite mera. Efter å ha tagit min lilla cocktail igår var jag smärtfri för första gången på hur länge då?
Jag satt å tjöt ifrån kl 7 i går morse fram te det att jag fick medicinen.
Nu börjar det vara dax å fylla på igen känner jag.

Jag har känt mig ensam ett tag nu å insett att man igentligen inte räknas bland vännerna längre. Bara för man har ont å ångest som hindrar en så glöms man bort. Det gör ont när man inser det.

Jag trodde det skulle bli bättre med tiden men icke.

Det blir inte bättre för jag inte vet vad jag vill heller. Om man bara hade haft nån å prata djupa saker med.

Nä åter te nått annat.
Jag har anmält valp till Jönköping 3 dagars. Å där går hon in i junior. Så nu ska vi träna ordentligt på stå och gå fint i kopplet.

Idag skulle jag ta på mig en tunika som man knäpper i sidan med dragkedja. Hur jag än försökte gick det inte. Skuldebladet sa ifrån. Till slut fick jag be stor. Men hur patetisk känner ja mig inte när man inte klarar av att klä på sig själv? Utan får be en 8 åring om hjälp? Och man själv är 32 år? Men nä enligt AFA är ja gammal.

Ang AFA är det på G te skiljenämden överklagan. Att det är en arbetsskada vill dom inte kännas vid utan jag är såååååå gammal. Så nu får vi se vad dom säger. Facket är inblandat nu.
Folkets ombud var ju bara bluff å båg.
Så passa er för dom. Blir det avslag denna gång går vi upp i rättegång med fackets jurister. Å tydligen är dom ihop med LO/TCO el vad dom hete. En sak är säker. Man måste vara frisk för att ORKA vara sjuk.


Nä om man skulle ta tag i dagen innan man åker på behandlingen.

Är det inte tragiskt hur ensam man kan känna sig? Jag har vänner. Jag vill vara själv 99% av tiden.

Men jag känner mig så jävla ensam.
Man ser på fb folk som umgås och man tänker genast vart är mina vänner? Å i samma sekund känner man ensamheten komma. Jag har själv valt det. Eller har jag det?
Jag klara inte av att vara social. Men samtidigt går det taggar i hjärtat att ingen någonsin frågar. Även om dom redan vet svaret.

Jag kan inte rå för min ångest. Gudarna ska veta att jag mer än gärna åker land å rike runt. Men jag klara det inte själv! Jag försöker på utställningarna. Men det är bra jobbigt. Jag vill helst ha med mig maken. Min trygghet!!!
Men visst jag har märkt att det är ett få tal till som jag känner den tryggheten med som jag kan tänka mig ta med mig. Dom går å räkna på en hand.

Varför skulle ja få denna skit kropp för? Värk. Ångest mm.
Det har blivit värre dom senaste 2 åren. Jag avskyr stället vi bor på men ändå låser jag in mig innan för dessa 4 väggar.

Enda gången jag är fri är när vi åker till landet eller när maken el hans morbror är här hemma.
Jag känner samma trygghet med honom som med maken. Å vi kan prata om allt.

Just nu vill jag bara krypa in i maken famn å bara ligga där. Jag saknar en famn å krypa in i. Men jag vet att jag får vänta å längta. Men förhoppningsvis så här dax i morgon är han hemma.

I morgon är det dax för min kbt behandling. Skulle redan ha träffats 2 ggr men ena gången var ja sjuk å andra hon. Men nu så.....
Får se vad morgon dagen har å erbjuda.

Nä om ja ska ta ett nattbloss å sen ringa maken å till sist lägga mig.

Sommarlovet är äntligen här. En natt lyckades ja skrapa ihop 9 timmars sömn utan att vakna en enda gång :-)
Jissa om ja är lycklig?


Helgen som var var vi iväg te Kronobergs län å lenhovda på utställning. Bäbis blev 1:a i sin Klass. Bästa tikvalp. HP och 3. :dje placering i delfinalen.
Så jag är nöjd med Lillfis.
Kidsen körde barn med hund å stor å mellan fick låna 2 gamla veteraner och mellan vann å stor kom 2:a medans liten kom 5:a han körde med Lillfis.
Å visst tjejerna var duktiga (spec mellan om man får säga så) Ja påstår inte annat men det var mest hundarnas förtjänst. Anmält te askersunds utställning och till Jönköpings utställning har jag med gjort i Askersund är sista valp/Puppy klassen. Sen börjar allvaret (gulp)
Nä då ingen press.
I Jönköping går Lillfis in i junior.

Höskörden har inte varit på våran sida i år. El jo det har de väl men inte maskinerna. Först paka jag slåtterkrossen. Sen paja lilleman (traktorn) å efter allt det var fixat (el nej inte lilleman där överväger vi skrota) men iaf när jag skulle hjälpa älskling som var i fjollträsk å vända på höet så stod ja där ja stod ingen traktor. Men jag la ner projektet å åkte å träna fotboll på boll å lek med kidsen ist. När jag kom hem där ifrån stod älsklingen hemma. Behöver jag säga total lycka?

Då hade han kollat med sitt jobb om det var okej att han åkte hem över natten å fixa med höet å började kl 13 dagen efter ist för att sitta på ett hotellrum i ett dygn utan jobb.
Så han vände höet tisdag kväll å på onsdags morgon vände han. Strängade å pressa på 3 timmar sen var han tvungen å åka men det var precis för när pressen las på öppnades himlen å regnet pissa ner.

Nu längtar jag bara till älsklingen ska komma hem igen men det dröjer 2 dygn till

Jag har ibl funderat över hoten under uppväxten. Men det har jag lixom slängt över axeln. Dock har jag funderat mer över händelsen i Link.

Hur rädd jag faktiskt var. Rädslan över att inte komma hem på morgonen till familjen nått mera.
Varför funka inte huvudet? (Jo jag vet att jag var i chock) men maken skulle ha fått som han ville. Han ville hämta mig på stubben. Varför ringde jag inte min andra kollega? Saker hade kanske sett annorlunda ut idag om jag handlat annorlunda efter åt.

Första tiden efteråt var jag rädd för att jobba i området. Jag hörde när hon sprang i korridoren ibl utanför matsalen. Jag slängde alltid en blick över axeln. Ibland 2.

Ibl var jag rädd för att hon skulle komma hem till mig speciellt när jag är ensam med barnen.

Hur sjuk var inte människan om hon faktiskt var för sjuk för att dömmas. Å henne skulle vi åka ensamma till?

Mycket har hänt sen jag skrev sen sist.
Mellan har varit på sjukhuset och läkaren där blev skogstokig över att vi blivit så uppskrämda av vc.

Dottern har INTE cancer!!!!!

Helt underbart.
Sen har vi varit på utställningar. Å det har gått bra. Tagit flera priser. :-)
Maken sa upp sig från sitt jobb och började på sitt gamla jobb som han jobbade på för snart 2 år sen. Å där blir han nog kvar tills han går i pension tror jag.

Jag saknar jobbet i hemtjänsten men samtidigt vet jag att det inte funkar å jobba. Kroppen är helt slut :-(
Tröttheten tar överhand. Psyket tryter.
Lika så å veta att i morgon kommer vardagen igen. Maken åker å kvar är jag i huset. Jag vantrivs inte i själva huset utan med området.
Men jag vill här ifrån. Jag vill ut å ha skog å härden omkring mig. Där trivs jag som allra bäst.

Igår var maken å jag barnlediga ett par timmar. (Tillhör inte vanligheten att vi är helt ensamma) och vi åkte med en kompis till öltältet som var uppsatt och i gamla orten man pinats i. År efter år år efter år. Känslorna var blandade. Ångesten kom krypande.

Min trygghet var maken och vännen.

Väl där träffade jag flera av mina fina vänner. Å det var så kul å jag dansade och skrattade. Träffa folk jag inte sett på ca 10-20 år.

Det roliga var att en gammal klasskompis kom fram och bad om ursäkt för han inte vågade stå uppför mig i skolan för jag var ganska kraftigt mobbing. Han sa även att han hade aldrig orkar gå igenom det jag gick igenom i skolan. Han tyckte jag var stark. Det värmde så otroligt mycket å höra. Men samtidigt var jag väldigt konkret med att säga till honom att han ska inte lägga nån skuld på sig själv. Han var 10/12 år. Han var ett barn. Han skulle inte behöva ta ett sånt ansvar.
Vi pratade länge och det var jätte kul.
Det han gjorde igår värmer än. Orden gick rakt in i hjärtat. Å isen kring "skol" hjärtat tina lite iaf.

Senare idag slog vi ett gärde då våran slåtterkross är hel igen efter att ja körde sönder den när vi drog igång den efter vinter dvalan.

Nästa helg skall maken pressa och jag ska på utställning med äldsta dottern. Lite egen tid ihop med henne.
Ska ta ur lite säten ur nya bilen (har köpt en gammal minibuss oxå) å lägga in madrasser å fixa lite mysigt så sover vi i bilen över natten. Ev skall en gammal arbets kollega med oxå. Vi får se hur det blir.

Letar husvagn gör jag. Längtar ihjäl mig efter en vagn å bara kunna åka iväg å komma bort ifrån gatan.
Märks att kommunen hat stora problem med den kommunen.

Nä ska försöka bli bättre med å skriva. Har mera å berättar men det får bli en annan dag.