Alla inlägg under mars 2014

Av Linnea Andersson - 31 mars 2014 11:01

Jag har massor kvar att göra för det ska se perfekt ut hemma. Är halvvägs där å det vet ja mig inte om när de var sist. El nä inte perfekt för då skulle jag tapetsera om hela huset och kasta alla möbler å köpa nytt men det finns inte med på kartan. Kanske om jag jobbat men inte som sjukskriven.

Tanken är att tv rummet ska ner men det får bli när tv pajar. Tänker (kan) inte bära ner kollapsen på 90 kg ner för trappen.
Det blir ett senare bekymmer.

Jag är jätte trött idag eller varit det ett par dagar. Men senare ska jag städa färdigt på mellans rum då jag har möblerat om där idag.

ANNONS
Av Linnea Andersson - 30 mars 2014 15:13

Jag kommer inte skriva ordagrant om vad som hände. Det kommer säkert när tankarna sätter igång som värst.
Men för ett år sen just denna dag var det påskafton.

Jag jobbade natt i Htj i en privat regi.
Jag fick ett larm till en psyksjuk person och hon flippa ur när jag skulle gå där ifrån. Det hela slutade med att jag blev olovligt frihetsberövad. Hotad och misshandlad i deras hall av henne och hennes son.

Ärligt trodde jag aldrig jag skulle ta mig ut därifrån levande. Jag trodde inte jag skulle kunna komma hem till mina barn igen. Men jag tog mig ut. Åkte på ett annat larm och efter det ringde jag min Make och bröt ihop.

Han fråga om han skulle hämta mig och i chock som jag fortfarande var blev jag arg och upplyste honom att jag hade 7 timmar kvar att jobba. Jag kunde inte dra mitt i arbetspasset.

På morgonen när jag kom tebax te jobbet tappade jag saker och var totalt ursinnig och mina arbetskollegierna hade aldrig sett min sån så dom insåg snabbt att nått var kopiöst fel.

2 av dom tog hand om mig och ordnade själva lite krishantering på bekostnad av sig själva. Dom fick arbeta arslet av sig för att 1 skulle hinna med 2 pers jobb då en var med mig hela tiden. P behöll min bilnyckelndå ( hon hade lånat min bil över natten) hon inte tyckte att jag var kapabel att köra bil i det skicket.
Jag gick och sov ett tag men det var en orolig sömn. Senare blev det kontakt med sjukhuset där läkaren inte tog mig på allvar då jag kom 14 timmar efteråt.

Jag slapp jobba den natten som kom.
Jag kommer alltid vara evigt tacksam för vad K & P gjorde. Det låg långt över deras ansvar och lönegrad. Men dom gjorde det. Dom brydde sig.
P ska följa med mig till trauma teamet och kanske kan hon berätta om morgonen då jag tror att jag förträngt en del.

ANNONS
Av Linnea Andersson - 29 mars 2014 23:41

Igentligen har jag så mycket att skriva för att få ur mig det men jag vet inte var jag ska börja. Om det var när man fick stryk. Skållhet och iskallt vatten över sig. Fick rida hem i en havresäck så jag slapp rida hem naken. När dom sålde Tingeling för mig. När julklapparna å pengarna försvann som ja fick. När mitt komfermations smycke blev sönderslitet i monikyler.
När jag blev tvingad till första aborten.
När jag var tvungen å gå över isen för att sköta tjurarna trots att jag var mörkrädd å livrädd. Den historien sluta med att jag blev inlåst i ladugården å nån släkte lamporna i ladugården. Den gången var inte fostermamman inblandad utan en som sprang hos oss och ställde till jävelskap. När hon la morötter och gurka med majonnäs på min säng för jag och hon som jobba där skulle kunna ha sex. (Ingen av oss är intr av tjejer och har aldrig varit) jag gav tebax grejerna å sa åt henne att hon behövde nog dom själv smack. Det var den veckan som man fick stanna hemma för man inte kunde visa sig ute. Jag var 9 år första gången det höll på till jag var 14.
Eller som när jag blev utlåst i regnet på hösten. Det var kallt. Jag fick inte bara i ladugården och inte på altan. Jag skulle sitta på stentrappen så hon såg mig.

På kvällarna skulle jag gå med hennes hundar och när jag kommit en km bort skulle jag rita stora mönster på vägen som inte försvann direkt när bilarna körde över det. Så hon kunde se att jag varit där.

Speciellt en kväll eller natt minns ja väldigt tydligt när jag skrev om hundpromenaderna.
Den vi arendera gården av ringde om att vi hade djur ute 1 mil bort. Jag sa till fosterpappan och tjejen som jobba där när dom kom hem om det. Dock råkade jag säga fel namn på vem det var som ringde (det var dessutom generationsboeende där så kvitta spela roll igentligen)
Men iaf efter all stryk så fick jag ta cykeln utan lyse och cykla till gården enbart för att säga att jag sa fel namn. Detta var en sända natt dom ringde 23:40 ca å jag cykla iväg 00:10 kanske. När jag kommer till gården ser jag dom ta en annan väg hem å jag cyklar som en galning samtidigt som tårarna strömmar ner. Då var jag 12 år. Jag kom aldrig ifatt dom utan fick cykla hem i ensamhet och mörker. Jag var hemma vid kl 4. Och då var det bara att lägga sig för kl 6 var jag tvungen å gå upp för att hinna med taxin 6;50

Det finns så mycket. Och minnet är begränsat. Ibl bara minnes fragment. Prata med både psykologen och trauma teamet om att jag funderat på hypnos för att få ur mig allt.
Jag tror hjärnan är som ett bibliotek. Allt måste stå i prydliga fack för det ska fungera i huvet. I min hjärna ligger böckerna huller om buller på golvet och är osorterat det läggs på hög. Men nu har vi kommit till en fas där vi måste börja sorters upp dom.

Av Linnea Andersson - 29 mars 2014 10:12

Jag har precis städat färdigt stors rum grundligt. Vårat hem har sett ut som ett kaos ett tag för jag orkar verkligen inte. På tisdag kommer det folk från ett företag å kollar värmepumpen och det är stors pappa å för hennes skull (eh ja för våran med) så vill jag inte att det ser ut som en soptipp. Onödigt att hon får skit i onödan för mamma inte funkar. På övervåningen har ja bara v-rum å hall kvar å toan sen undervåningen kvar men den tar jag i morgon när maken är hemma.
Han hjälper föreningen idag med elen :-).

När jag ser hur fint det blir här hemma känns det bra. Jag ringde kommunen för X-antal veckor sen om boeende stöd då jag kände att jag inte orka med allt för jag vet att jag måste dras igång med olika saker så typ puchning. Å det kunde ja få pga utmattningsdepressionen men då var det kommunens 3 personen som gällde. Önskemål fanns inte med på listan. Suck där brann det inne. Jag kan inte släppa in vem som helst i mitt hem. Måste vara nån jag litar på till 100% å känner. Annars går det inte. Men det tar dom ingen notis om.
Visst alla kan inte rätta sig efter mig det vet jag men har man social fobi mm.
Så måste man kunna ställa motkrav. För min skull för mitt välbefinnande.
Planen och tanken är att jag ska bli bra. Just nu är det ett steg fram å ibl 2 men ibl 1.2.3 steg bak. Det är jätte jobbigt. Ibl undrar jag om dom som sitter å bestämmer inte skulle behöva prova på själva att må dåligt så dom får se hur det verkligen är. Som tex läkaren på vc.

Nä nu är det bäst att fortsätta medans ambitionen finns

Av Linnea Andersson - 28 mars 2014 20:05

Minns när släkten (min sida) fick reda på att jag var med barn och dom deklarera fint att jag borde göra abort. För jag var ju mammas dotter och äpplet faller inte långt från trädet.
Jag skulle aldrig kunna ta hand om barnet. Se hur det gick för mig å syrran. Mamma kunde inte ta hand om oss.
Sen har jag försökt bevisa i alla år (8 år idag, när jag bröt kontakten 6 år.) att jag duger. Att jag gör allt för mina barn.


Men igentligen idag bryr ja mig inte (tror jag)
Nä bäst å sova är så kopiöst trött



Av Linnea Andersson - 28 mars 2014 16:17

Det börja redan i morse. Gubben blev 10 min sen ut genom dörren stressa in till sjukgymnastiken var där i tid. Vidare upp till trauma teamet. Och vi satt å prata. Jag har inte kommit över traumat än. När vi satt där å prata såg jag hallen. Kände känslorna som var den natten. Rädslan över att inte komma hem igen till barnen. Jag såg henne och hennes sons sinnessjuka blickar deras hånleende. Kroppen och hjärtat dunkade 110. Paniken kom var berädd att fly. Men innerst inne visste jag att jag var säker. Jag var hos en välbekant människa sen barnsben.
Jag våga stanna kvar även om instinkten sa nått annat.

Vi prata om det i en timme sen hjälpte han mig å stänga av via beredskapsknappen man tydligen har inom sig. Sedan blev det att åka hem hämta barn stor som skulle te tandläkaren och liten som skulle till BVC för vc vägra ta imot oss trots misstanke om boleria.

Väl hos tandläkaren har jag med mig fel unge och det skulle varit liten som skulle. Men stor fick sitt ändå. Tur i oturen.
Sen vidare till vc då BVC sköterskan bekräfta min misstanke om boleria och där fick vi sitta i 2 timmar i väntan på en tid.

Maken åkte å handla och där uppstod aggritionen. 1 så ville jag med 2 så är det tydligen bara min skyldighet att komma ihåg allt.
Jag ringde 1 timme innan stors kurs börja och informera (läs påminde) honom om det. Och han blev sur. Han tyckte jag kunde köra jag som visste vart det var. Jag informera även honom att jag tyckte han kunde stressa nån gång. Sen bråkade vi.

En stund senare pratade vi igen och han kom och hämta liten och jag tog stor och stressa 30 min försenad till hennes kurs. (GRRR)
Han gick å hämta mellan.
Nu sitter ja här i bilen totalt slut i både kropp å knopp. Å undrar vart dagen tog vägen.

Det är så hopplöst ibl. Jag blir så trött på allt. Varför är det bara jag som ska stressa ihjäl mig?



Av Linnea Andersson - 26 mars 2014 22:21

Jag har aldrig haft nån som visar mig hur man lagar mat. Bakar. Städar är social osv.
Dom här nyckel färdigheterna man får som man inte vet om. Jag skulle vara ute å jobba. Rida hennes hästar. Även hästen hon stal av mig. Fick en fjording på 3 år i arv av en farbror som tog självmord enbart för hästen skulle slaktas och jag ville ha henne med fosyermodern revsönder gåvobrevet och behöll pappren på hästen och där med var det slut på ägandet. Jag skulle tömma dasset. Ja jag är uppvuxen med dass. Vatten toalett fick vi 95 å då var det i ladugården. Då kom även första duschen. Men inte fick jag använda duschen utan jag skulle duscha i mjölkrummet där söka kunde se en. För det var bara hon som fick duscha i duschen. Man fick vara glad för lyxen att man fick gå på toaletten ist för att sitta på ett dragit dass i -30 grader.

Jag minns när jag fick körkort. Det var 4 mars. Hon trakasera mig så dan så jag klarade inte av att vara hemma tillsist. Jag bodde i bilen. Var många kalla nätter jag trodde jag bokstavligt skulle frysa ihjäl. Man sov 3-4 timmar sen startade man bilen och värmde upp den till en bastu å sen sov man ett tag till nästa gång eller till man var tvungen å åka å jobba.

Mina pengar (jobba svart = kontant betalning) var man tvungen att spendera i stort sett samma dag man fick för gömma dom kunde man inte. Då leta hon upp dom och tog dom. Som hon gjort med mina julklappar av en del i släkten mina presenter mamma skicka.
Mina kläder fick jag ärva av diverse dödsbo när jag växte upp å när mina vänner skramla ihop en låda en termin med kläder till mig så tog hon allt utom 3 magtröjer som var poppis där på 90-talet. När jag tog på mig dom och för en gång skull i mitt liv såg ut som alla andra fick jag snabbt
I halsen att jag såg ut som den horan jag var. (Ska tillägna att jag var oskuld)

Jag hatade henne. Hatade henne för hennes slag. Hatade henne för psykiska misshandel. Det finns många ärr på kroppen ifrån huvudet och ner på benen efter hennes slag. Hon var för feg att ta händerna så det var sparkar över hela kroppen. Vare sig jag satt stod ell låg ner. Sparkarna kom i alla fall. Ofta med tillhygge. Plåthingar med vassa kanter. Minns när blodet spruta från huvudet i ladugården. Men jag körde färdigt mitt "skift" när armen var svullen från slag och röd efter blod när hon slog med spiskroken. Med dyngskrapan.
Ja tillhygge fanns det gott om.

Än idag har jag stora problem med orden vi måste prata. Eller när någon säger jag vill prata med dig. Dom orden betyder misshandel. Det har dom alltid gjort.

Jag har så svårt med tilliten. Oftast är det allt eller inget. Jag vill så gärna lita på folk och vissa har min fullständiga tillit. Men ändå kommer oron gnagande litar jag på rätt person? När får jag sota för detta?
Det har alltid varit så tyvärr. Jag bad socialen om hjälp. Dom strunta i mitt rop på hjälp och berättade för fostermamman vad jag sagt. Misshandel 10 gånger värre när jag kom hem. Jag försökte med hennes son och svärdotter. Samma resultat.
Min riktiga pappa och min faster. Alltid samma återvänds gränd. Skolan reagera men jag tystna. Jag orkade inte kämpa för min rätt orkade inte kämpa för min existens längre. Jag gav upp. Det var så här det skulle vara.

Socialen har idag bett om ursäkt för att dom var så blinda. Men vad hjälper det? Såren har jag för en livstid. Jag var ett fall på bordet ett par år. Nu kan man glömma det sen X antal år tebax. Dom gick till jobbet 8 sluta 17. När dom sluta kunde dom ta helg. Strunta i högen på jobbet den försvann ingenstans under helgen men det gjorde jag. Långt under vatten yttan. När jag var 12 försökte jag ta livet av mig första gången. För att komma ifrån. Jag var kraftigt mobbad i skolan då pass så jag fick åka ambulans ett par gånger och även att det blev polissak pga hot. Men ändå. Skolan blev en fristad. Jag var trygg.

ETT TAG!







Av Linnea Andersson - 26 mars 2014 18:24

Jag har fått så mycket hjälp av min fina vän och det betydde guld. Dock går kvällen i värk och mega trötthet men det är det värt menNervsmärta är skit kan jag tala om.

Jag fick sån ovärdelig hjälp idag så det går inte att förklara. Imorgon kommer maken hem och som jag längtar. Mina plastbarn ville att jag hämtar dom i morgon. Å det gör jag så gärna.

Nä nu ska jag vila

Presentation

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
          1 2
3
4
5
6 7 8 9
10
11
12
13 14 15 16
17 18 19
20
21
22 23
24
25
26
27
28 29 30
31
<<< Mars 2014 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ baralillalinnea med Blogkeen
Följ baralillalinnea med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se