imorse vaknade jag med ont i huvet. Tack herr kopparslagare. Kaffe på intågande då jag antar att det var för lite kaffe igår å även för lite vatten (fast vattnet är nog ett tag jag slarvat med)

Igår var jag chafför till sjukhuset och personen ifråga genomgick koloskopi. Fick även reda på varför man inte får köra bil efter en sådan. Dom ger än ganska starka smärtstillande så det motsvarar 3 glas vin.
Men allt hade gått bra.

Ett av bonusbarnen fick en allergisk reaktion igår i skolan så hon fick besöka doktorn och det resultera i nässelfeber och nässelutslag.
Så nu behöver vi kolla upp vad det är h*n inte tål. Då det bryter ut på en timme ca.

Idag ska vi på föräldramöte på nya avdelningen. Får vi se vad dom har å säga å visa!

planerar utställningar och går på kurs. Pluggandet har blivit lidande. Apodosen har äntligen kommit igång och nu äntligen får jag sova på natten. Igår skrattade jag för första gången på länge.

Peppar peppar ta i trä än så länge har inte vabuari tagit tag i oss. Små hostiga är vi hela bunten men vi har klarat oss från influensan å magsjuka.

Insett att propavanen har en liten liten biverkning som e lite halv jobbig. Å de e att man e trött på förmiddagen. El oxå så är det kroppens sätt att säga att det kanske e slut. Imorgon är det studiedag för liten och det blir mys på hög nivå. 3 veckor kvar till sportlovet. Jag längtar. Å jag längtar till nästa måndag med då jag ska få träffa läkaren ang mitt skulderblad. Han ska läsa in sig ordentligt på mitt fall så så ska en ordentlig utredning göras är det sagt. Hoppas hoppas för jag är så trött på värken nu. Tur att benen fungerar iaf.

I helgen var vi hundvakt så vi hade 9 hundar där ett tag. Å på lördagen gick vi runt 40 hektar i blandad kuperad terräng. Ramlade på ett berg när jag skulle klättra upp för det å slog i armbågen. Det var i lördags å i dag är det måndag å det värker fortfarande å är blåslaget men det är bättre än i lördags iaf.

Nä nu ska jag lägga mig på soffan en stund innan tvättmaskinen är färdig å vila skulderbladet.

Urs hållt igång i 2 dagar å de märks på kroppen. Känns sinnesjukt att jag som 33 år ska behöva gå på lika mycket mediciner som tant Agda på ett äldreboendet för att fungera. Men med lite värktabl å några sömntabl tar jag min skrikande värkande kropp och går å lägger mig och förbannat den där påskaftonen för snart 2 år sen som förstörde min axel!