Ikväll sa/skrev jag en sak te mamma som jag aldrig trodde jag någonsin skulle säga/tycka/tänka. Men det kommer från hjärtat. Tyvärr.
Mamma skicka massa sms å trakasera mig. Jag kände hur botten kom närmare och hålet höll på att sluka mig. Tillslut bad jag henne dö!!
Jag skrev uttryckligen till henne att jag önskar att hon dör snart så jag slipper henne!
Jag kände hålet i magen. Ångesten. Desperation. Frustration. Besvikelse. Aggrition och sorg hur någon kunde bete sig som hon gjorde.
Mot sitt egna kött å blod.

Men har jag lärt mig nått under åren så är det att blod är inte tjockare än vatten. Trodde ni det så kan jag tala om att ni har kopiöst fel!

Jag har hur många kompisar som helst. En handfull som jag litar på och delar allt med. Men jag känner mig så tom och ensam.
Psykopaten lyckades isolera mig ifrån några av mina äldsta vänner men å andra sidan hade dom varit bra vänner hade dom insett sanningen.
Jag har kämpat imot denna stalker/psykopat i 14 år. Nu orkar jag inte längre.

Vem är denna människa? En gång i tiden min bästa vän. Hon är gift med ett ex till mig.
Hon har ringt mig mitt i natten på hemligt nr och bara varit tyst. (Ja sånt går att spåra)
Hon har gått och snackat så mycket skit om mig så innan folk fick upp ögonen tappade jag kontakten med massa folk.
Hon är även dömd för trakaserier men det har hjälp föga.

Åter igen till ensamheten. Jag trivs med att vara ensam men ibl får jag en klump i magen. Vart tog min bästa vän vägen? Haft några genom åren.
Någon att dela allt med. Är det bästa vänner dom jag anser vara det? Känner dom så? Eller spelar huvudet mig ett spratt igen?
Detta blir ingen bra dag känner jag. Mår riktigt keff redan nu å kl är 04:00.

Är det bara mina hjärnspöken som spelar mig ett spratt eller är det så att jag är ensam? Jag minns inte hur man är som människa med bästa vänner. Kanske är det det dom är kanske. Jag vet inte. Ska nog sluta fundera innan hålet i bröstet blir som anti materia och suger upp allt.

Ja ska väl ta å hå å baka mitt små franska bröd så tänker ja på annat