Minns när släkten (min sida) fick reda på att jag var med barn och dom deklarera fint att jag borde göra abort. För jag var ju mammas dotter och äpplet faller inte långt från trädet.
Jag skulle aldrig kunna ta hand om barnet. Se hur det gick för mig å syrran. Mamma kunde inte ta hand om oss.
Sen har jag försökt bevisa i alla år (8 år idag, när jag bröt kontakten 6 år.) att jag duger. Att jag gör allt för mina barn.


Men igentligen idag bryr ja mig inte (tror jag)
Nä bäst å sova är så kopiöst trött

Det börja redan i morse. Gubben blev 10 min sen ut genom dörren stressa in till sjukgymnastiken var där i tid. Vidare upp till trauma teamet. Och vi satt å prata. Jag har inte kommit över traumat än. När vi satt där å prata såg jag hallen. Kände känslorna som var den natten. Rädslan över att inte komma hem igen till barnen. Jag såg henne och hennes sons sinnessjuka blickar deras hånleende. Kroppen och hjärtat dunkade 110. Paniken kom var berädd att fly. Men innerst inne visste jag att jag var säker. Jag var hos en välbekant människa sen barnsben.
Jag våga stanna kvar även om instinkten sa nått annat.

Vi prata om det i en timme sen hjälpte han mig å stänga av via beredskapsknappen man tydligen har inom sig. Sedan blev det att åka hem hämta barn stor som skulle te tandläkaren och liten som skulle till BVC för vc vägra ta imot oss trots misstanke om boleria.

Väl hos tandläkaren har jag med mig fel unge och det skulle varit liten som skulle. Men stor fick sitt ändå. Tur i oturen.
Sen vidare till vc då BVC sköterskan bekräfta min misstanke om boleria och där fick vi sitta i 2 timmar i väntan på en tid.

Maken åkte å handla och där uppstod aggritionen. 1 så ville jag med 2 så är det tydligen bara min skyldighet att komma ihåg allt.
Jag ringde 1 timme innan stors kurs börja och informera (läs påminde) honom om det. Och han blev sur. Han tyckte jag kunde köra jag som visste vart det var. Jag informera även honom att jag tyckte han kunde stressa nån gång. Sen bråkade vi.

En stund senare pratade vi igen och han kom och hämta liten och jag tog stor och stressa 30 min försenad till hennes kurs. (GRRR)
Han gick å hämta mellan.
Nu sitter ja här i bilen totalt slut i både kropp å knopp. Å undrar vart dagen tog vägen.

Det är så hopplöst ibl. Jag blir så trött på allt. Varför är det bara jag som ska stressa ihjäl mig?