Igentligen har jag så mycket att skriva för att få ur mig det men jag vet inte var jag ska börja. Om det var när man fick stryk. Skållhet och iskallt vatten över sig. Fick rida hem i en havresäck så jag slapp rida hem naken. När dom sålde Tingeling för mig. När julklapparna å pengarna försvann som ja fick. När mitt komfermations smycke blev sönderslitet i monikyler.
När jag blev tvingad till första aborten.
När jag var tvungen å gå över isen för att sköta tjurarna trots att jag var mörkrädd å livrädd. Den historien sluta med att jag blev inlåst i ladugården å nån släkte lamporna i ladugården. Den gången var inte fostermamman inblandad utan en som sprang hos oss och ställde till jävelskap. När hon la morötter och gurka med majonnäs på min säng för jag och hon som jobba där skulle kunna ha sex. (Ingen av oss är intr av tjejer och har aldrig varit) jag gav tebax grejerna å sa åt henne att hon behövde nog dom själv smack. Det var den veckan som man fick stanna hemma för man inte kunde visa sig ute. Jag var 9 år första gången det höll på till jag var 14.
Eller som när jag blev utlåst i regnet på hösten. Det var kallt. Jag fick inte bara i ladugården och inte på altan. Jag skulle sitta på stentrappen så hon såg mig.

På kvällarna skulle jag gå med hennes hundar och när jag kommit en km bort skulle jag rita stora mönster på vägen som inte försvann direkt när bilarna körde över det. Så hon kunde se att jag varit där.

Speciellt en kväll eller natt minns ja väldigt tydligt när jag skrev om hundpromenaderna.
Den vi arendera gården av ringde om att vi hade djur ute 1 mil bort. Jag sa till fosterpappan och tjejen som jobba där när dom kom hem om det. Dock råkade jag säga fel namn på vem det var som ringde (det var dessutom generationsboeende där så kvitta spela roll igentligen)
Men iaf efter all stryk så fick jag ta cykeln utan lyse och cykla till gården enbart för att säga att jag sa fel namn. Detta var en sända natt dom ringde 23:40 ca å jag cykla iväg 00:10 kanske. När jag kommer till gården ser jag dom ta en annan väg hem å jag cyklar som en galning samtidigt som tårarna strömmar ner. Då var jag 12 år. Jag kom aldrig ifatt dom utan fick cykla hem i ensamhet och mörker. Jag var hemma vid kl 4. Och då var det bara att lägga sig för kl 6 var jag tvungen å gå upp för att hinna med taxin 6;50

Det finns så mycket. Och minnet är begränsat. Ibl bara minnes fragment. Prata med både psykologen och trauma teamet om att jag funderat på hypnos för att få ur mig allt.
Jag tror hjärnan är som ett bibliotek. Allt måste stå i prydliga fack för det ska fungera i huvet. I min hjärna ligger böckerna huller om buller på golvet och är osorterat det läggs på hög. Men nu har vi kommit till en fas där vi måste börja sorters upp dom.

Jag har precis städat färdigt stors rum grundligt. Vårat hem har sett ut som ett kaos ett tag för jag orkar verkligen inte. På tisdag kommer det folk från ett företag å kollar värmepumpen och det är stors pappa å för hennes skull (eh ja för våran med) så vill jag inte att det ser ut som en soptipp. Onödigt att hon får skit i onödan för mamma inte funkar. På övervåningen har ja bara v-rum å hall kvar å toan sen undervåningen kvar men den tar jag i morgon när maken är hemma.
Han hjälper föreningen idag med elen :-).

När jag ser hur fint det blir här hemma känns det bra. Jag ringde kommunen för X-antal veckor sen om boeende stöd då jag kände att jag inte orka med allt för jag vet att jag måste dras igång med olika saker så typ puchning. Å det kunde ja få pga utmattningsdepressionen men då var det kommunens 3 personen som gällde. Önskemål fanns inte med på listan. Suck där brann det inne. Jag kan inte släppa in vem som helst i mitt hem. Måste vara nån jag litar på till 100% å känner. Annars går det inte. Men det tar dom ingen notis om.
Visst alla kan inte rätta sig efter mig det vet jag men har man social fobi mm.
Så måste man kunna ställa motkrav. För min skull för mitt välbefinnande.
Planen och tanken är att jag ska bli bra. Just nu är det ett steg fram å ibl 2 men ibl 1.2.3 steg bak. Det är jätte jobbigt. Ibl undrar jag om dom som sitter å bestämmer inte skulle behöva prova på själva att må dåligt så dom får se hur det verkligen är. Som tex läkaren på vc.

Nä nu är det bäst att fortsätta medans ambitionen finns