Ångesten har kommit krypande idag. Jag vet att jag kommer vara bland vänner på begravningen i morgon men jag känner fortfarande sån ångest över att åka,
Varför ska det alltid vara så? Jag trivs med mina vänner. Och dom som kommer vara där är några av dom bäst vännerna. Dom jag delar glädje och sorg med.
Varför finns psykisk sjukdom? Det hindrar så mycket. Jag brukar hitta på ursäkter. Alt bli lycklig när nått kommer ivägen så jag inte kan åka när vi bestämt saker. Bara för ångesten fått mig i sitt grepp. Det spelar ingen roll om det är bästa vänner el att åka till mormor. Har ångesten infunnit sig så finns den där.

Men imorgon ska jag lägga det åt sidan och åka och stötta en av mina bästa vänner. En av hennes närmaste ska begravas imorgon. En person som kallas för mamma. Vad fel det lät när jag skrev. Tanke var att det skulle stå fint men när ja skrev det lät det bara fel.

Men iaf hennes mamma ska begravas i morgon. Titti var en av dom varmaste människorna ja känt. Hon var som en frisk vårvind. Med sitt skratt. Visst det är läääääänge sen vi såg sen sist men bara tanken att faktisk inte få möjlighet till att träffa henne flera gånger får mig att få en klump i halsen. Varför drog jag ut på att åka å hälsa på henne? Bara en sista gång?

Jag tänkte förut när jag hämta blommorna att imorgon skulle Titti se oss. Vi tjejer tillsammans. Alla bästa vännerna. Hon skulle nog le. :-)
Men så kom jag på det är hennes begravning jag ska på. Jag hoppas hon ser oss. Jag hoppas hon slipper sin värk. Jag hoppas hon har det bra och är lycklig. Vi ses igen älskade vän.

Ikväll var sista gången på kursen å jag kunde inte vara med :-(
Men jag ska fortsätta efter denna kurs med. Det är så roligt. Det ger så mycket.
Under tiden kursen är, är jag fri. Inga måsten. Gruppen jag hamnat i är toppen.
Vilken sammanhållning.

Jag är så glad, under själva kursen mår jag bra. Kursledaren är toppen och ser till varje individ. Det är skönt. Alla presterar efter sin egna förmåga.