När tar jävligheterna slut? När får man pusta ut? Ska man alltid kräla som en mask på backen? Vilka beslut ska ja tvingas ta för mitt barn?
Vilka men kommer hon få för livet?
Finns chans? Är det för sent?

Jag som lovat att skydda dom. Har ev gjort henne sjuk ist. Varför kan det inte vara jag ist för henne?
Mitt älskade barn.


Ett barn är ett mirakel
väl värt att vänta på.
Det största och det bästa
en mor och far kan få.

En dotter kan förtjusa
från början med sin charm.
Och gärna blir hon buren
av någon villig arm.

Men snart hon börjar tröttna
på att bara vara rar.
Och livet har så mycket
som lockar och som drar.

Den tiden går så fort
från liten tjej till stor.
Dock är hon alltid älskad
långt mera än hon tror.

Var på vc idag med mellan. Vilket inte resultera i glädje iaf.
Hade hoppats på nån reaktion av nått slag.

Blir vidare remiss till stan för biotopsi.
Jag vet att jag kommer göra samma sak som maken skylla på min rökning om det visar sig vara som läkarna befarar.

CANCER!

Ska jag skratta eller gråta? Hittills har jag inte gjort nått. Dagen har bara flyttit bort.