Senaste inläggen

Av Linnea Andersson - 17 mars 2014 09:27

Ska man skratta eller gråta? Vad har jag gjort för att få den här stalker efter mig? Skratt retande. Nä jag väljer å skratta.
Varför är jag så otroligt intressant?
Fan jag tror det är 14 årsen jag gick ifrån honom.
Jag har skapat mig ett nytt liv. Med min man och min familj. Kan hon bara inte bry sig om sin familj? Å skita i mig?
Varför ska jag bli indragen i hennes sjuka värld? Jag vet ju efter jag läste om psykopater hur dom beter sig å det är jobbigt.
Jag vet att hon igentligen inte kan skada mig längre. Vilket hon gjorde i så många år. För mina vänner har fått upp ögonen. Men hur länge orkar dom med henne? Ögonen tåras och ångesten kommer krypande. Varför kan jag bara inte få vara ifred?

Jag behöver inte all den här skiten nu

ANNONS
Av Linnea Andersson - 16 mars 2014 19:23

Har tankar och funderingar som kommer mer och mer. Makens mormor fyller 80 om ca 3 månader.
Hon blir äldre och bräckligare. Ändå är det krut i gumman.
Jag vill inte att hon ska bli äldre. Jag vill stanna tiden.
För jag vet en dag då vi antingen hittar henne eller får vaka vid hennes sida. Inget av det är nått jag önskar.
Men jag kommer vara där.
Hon håller ihop en hel släkt. Hur blir det sen? Kommer släktgården fortfarande hålla ihop släkten?
Eller kommer det tunnas ut? Det har redan börjat.
Hur många somrar till får vi uppleva med henne? Vi har haft våra duster men saker och ting ändrades och allt blev till det bättre.
Hon har begravt en dotter. En make. Hoppas hon slipper begrava flera barn och framför allt barnbarn/barnbarns barn.
Hennes kropp börjar se gammal ut. Krämporna kommer. Hon har varit allvarligt sjuk 2 ggr det senaste 2 åren. Första gången tog maken semester och bodde hos henne i en veckas tid och tog hand om henne.
Vi var alla oroliga för henne. Och undra om hon skulle överleva.
Men hon kom igen.
Andra gången fick hon 4 påsar blod. Det försvann ifrån henne och hon var grå och blek. Efter några dygn på sjukhuset fick hon komma hem. Hon kom igen. Blödande magsår trodde dom.

En av hennes söner har ringt och bett mig åka ut på morgonen för hon inte svarat i telen (det har varit snö och halt ute) ingen öppna dörren när man ringde på och den var låst. Han bad mig slå in rutan men jag hämta reserv nyckeln hos grannen.
Telefonnätet hade pajat och allt var bra. Dock skrämde jag henne rejält när jag helt plötsligt stod i trappen.
Efter den gången har jag egen nyckel hem till henne.

Men endag finns hon inte längre och det skrämmer mig



ANNONS
Av Linnea Andersson - 15 mars 2014 21:14

Idag har jag mått bättre. Jag har beslutat att radera mamma ur mitt liv. Jag har blockerat henne på telefon så hon inte kan kontakta mig.
Om hon skriver kommer jag slänga breven utan att läsa.

Nä nu är ja trött så det blir nog ingen film ikväll nu blir det sängen




Av Linnea Andersson - 14 mars 2014 19:01

Ikväll sa/skrev jag en sak te mamma som jag aldrig trodde jag någonsin skulle säga/tycka/tänka. Men det kommer från hjärtat. Tyvärr.
Mamma skicka massa sms å trakasera mig. Jag kände hur botten kom närmare och hålet höll på att sluka mig. Tillslut bad jag henne dö!!
Jag skrev uttryckligen till henne att jag önskar att hon dör snart så jag slipper henne!
Jag kände hålet i magen. Ångesten. Desperation. Frustration. Besvikelse. Aggrition och sorg hur någon kunde bete sig som hon gjorde.
Mot sitt egna kött å blod.

Men har jag lärt mig nått under åren så är det att blod är inte tjockare än vatten. Trodde ni det så kan jag tala om att ni har kopiöst fel!

Av Linnea Andersson - 14 mars 2014 04:01

Jag har hur många kompisar som helst. En handfull som jag litar på och delar allt med. Men jag känner mig så tom och ensam.
Psykopaten lyckades isolera mig ifrån några av mina äldsta vänner men å andra sidan hade dom varit bra vänner hade dom insett sanningen.
Jag har kämpat imot denna stalker/psykopat i 14 år. Nu orkar jag inte längre.

Vem är denna människa? En gång i tiden min bästa vän. Hon är gift med ett ex till mig.
Hon har ringt mig mitt i natten på hemligt nr och bara varit tyst. (Ja sånt går att spåra)
Hon har gått och snackat så mycket skit om mig så innan folk fick upp ögonen tappade jag kontakten med massa folk.
Hon är även dömd för trakaserier men det har hjälp föga.

Åter igen till ensamheten. Jag trivs med att vara ensam men ibl får jag en klump i magen. Vart tog min bästa vän vägen? Haft några genom åren.
Någon att dela allt med. Är det bästa vänner dom jag anser vara det? Känner dom så? Eller spelar huvudet mig ett spratt igen?
Detta blir ingen bra dag känner jag. Mår riktigt keff redan nu å kl är 04:00.

Är det bara mina hjärnspöken som spelar mig ett spratt eller är det så att jag är ensam? Jag minns inte hur man är som människa med bästa vänner. Kanske är det det dom är kanske. Jag vet inte. Ska nog sluta fundera innan hålet i bröstet blir som anti materia och suger upp allt.

Ja ska väl ta å hå å baka mitt små franska bröd så tänker ja på annat

Av Linnea Andersson - 13 mars 2014 17:01

Jag har en psykopat efter mig. Suttit och läst om psykopater deras kriterier och hon kvalar in på alla kriterier. Skrämmande.

Varför kan hon inte bara låta mig vara ifred?

Av Linnea Andersson - 13 mars 2014 07:40

En kritisera begravningen jag var på. Ja lägre än så här kan hon knappast sjunka...ge sig på en död människa, klanka ner på avskedet och använda någon annans sorg för att hon själv inte har nåt liv...vidrigt!!

Det är så ruttet. Allt var efter den avlidnas önskemål.

Av Linnea Andersson - 11 mars 2014 21:42

Ångesten har kommit krypande idag. Jag vet att jag kommer vara bland vänner på begravningen i morgon men jag känner fortfarande sån ångest över att åka,
Varför ska det alltid vara så? Jag trivs med mina vänner. Och dom som kommer vara där är några av dom bäst vännerna. Dom jag delar glädje och sorg med.
Varför finns psykisk sjukdom? Det hindrar så mycket. Jag brukar hitta på ursäkter. Alt bli lycklig när nått kommer ivägen så jag inte kan åka när vi bestämt saker. Bara för ångesten fått mig i sitt grepp. Det spelar ingen roll om det är bästa vänner el att åka till mormor. Har ångesten infunnit sig så finns den där.

Men imorgon ska jag lägga det åt sidan och åka och stötta en av mina bästa vänner. En av hennes närmaste ska begravas imorgon. En person som kallas för mamma. Vad fel det lät när jag skrev. Tanke var att det skulle stå fint men när ja skrev det lät det bara fel.

Men iaf hennes mamma ska begravas i morgon. Titti var en av dom varmaste människorna ja känt. Hon var som en frisk vårvind. Med sitt skratt. Visst det är läääääänge sen vi såg sen sist men bara tanken att faktisk inte få möjlighet till att träffa henne flera gånger får mig att få en klump i halsen. Varför drog jag ut på att åka å hälsa på henne? Bara en sista gång?

Jag tänkte förut när jag hämta blommorna att imorgon skulle Titti se oss. Vi tjejer tillsammans. Alla bästa vännerna. Hon skulle nog le. :-)
Men så kom jag på det är hennes begravning jag ska på. Jag hoppas hon ser oss. Jag hoppas hon slipper sin värk. Jag hoppas hon har det bra och är lycklig. Vi ses igen älskade vän.

Presentation

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2015
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ baralillalinnea med Blogkeen
Följ baralillalinnea med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se