Senaste inläggen

Av Linnea Andersson - 28 mars 2014 16:17

Det börja redan i morse. Gubben blev 10 min sen ut genom dörren stressa in till sjukgymnastiken var där i tid. Vidare upp till trauma teamet. Och vi satt å prata. Jag har inte kommit över traumat än. När vi satt där å prata såg jag hallen. Kände känslorna som var den natten. Rädslan över att inte komma hem igen till barnen. Jag såg henne och hennes sons sinnessjuka blickar deras hånleende. Kroppen och hjärtat dunkade 110. Paniken kom var berädd att fly. Men innerst inne visste jag att jag var säker. Jag var hos en välbekant människa sen barnsben.
Jag våga stanna kvar även om instinkten sa nått annat.

Vi prata om det i en timme sen hjälpte han mig å stänga av via beredskapsknappen man tydligen har inom sig. Sedan blev det att åka hem hämta barn stor som skulle te tandläkaren och liten som skulle till BVC för vc vägra ta imot oss trots misstanke om boleria.

Väl hos tandläkaren har jag med mig fel unge och det skulle varit liten som skulle. Men stor fick sitt ändå. Tur i oturen.
Sen vidare till vc då BVC sköterskan bekräfta min misstanke om boleria och där fick vi sitta i 2 timmar i väntan på en tid.

Maken åkte å handla och där uppstod aggritionen. 1 så ville jag med 2 så är det tydligen bara min skyldighet att komma ihåg allt.
Jag ringde 1 timme innan stors kurs börja och informera (läs påminde) honom om det. Och han blev sur. Han tyckte jag kunde köra jag som visste vart det var. Jag informera även honom att jag tyckte han kunde stressa nån gång. Sen bråkade vi.

En stund senare pratade vi igen och han kom och hämta liten och jag tog stor och stressa 30 min försenad till hennes kurs. (GRRR)
Han gick å hämta mellan.
Nu sitter ja här i bilen totalt slut i både kropp å knopp. Å undrar vart dagen tog vägen.

Det är så hopplöst ibl. Jag blir så trött på allt. Varför är det bara jag som ska stressa ihjäl mig?



ANNONS
Av Linnea Andersson - 26 mars 2014 22:21

Jag har aldrig haft nån som visar mig hur man lagar mat. Bakar. Städar är social osv.
Dom här nyckel färdigheterna man får som man inte vet om. Jag skulle vara ute å jobba. Rida hennes hästar. Även hästen hon stal av mig. Fick en fjording på 3 år i arv av en farbror som tog självmord enbart för hästen skulle slaktas och jag ville ha henne med fosyermodern revsönder gåvobrevet och behöll pappren på hästen och där med var det slut på ägandet. Jag skulle tömma dasset. Ja jag är uppvuxen med dass. Vatten toalett fick vi 95 å då var det i ladugården. Då kom även första duschen. Men inte fick jag använda duschen utan jag skulle duscha i mjölkrummet där söka kunde se en. För det var bara hon som fick duscha i duschen. Man fick vara glad för lyxen att man fick gå på toaletten ist för att sitta på ett dragit dass i -30 grader.

Jag minns när jag fick körkort. Det var 4 mars. Hon trakasera mig så dan så jag klarade inte av att vara hemma tillsist. Jag bodde i bilen. Var många kalla nätter jag trodde jag bokstavligt skulle frysa ihjäl. Man sov 3-4 timmar sen startade man bilen och värmde upp den till en bastu å sen sov man ett tag till nästa gång eller till man var tvungen å åka å jobba.

Mina pengar (jobba svart = kontant betalning) var man tvungen att spendera i stort sett samma dag man fick för gömma dom kunde man inte. Då leta hon upp dom och tog dom. Som hon gjort med mina julklappar av en del i släkten mina presenter mamma skicka.
Mina kläder fick jag ärva av diverse dödsbo när jag växte upp å när mina vänner skramla ihop en låda en termin med kläder till mig så tog hon allt utom 3 magtröjer som var poppis där på 90-talet. När jag tog på mig dom och för en gång skull i mitt liv såg ut som alla andra fick jag snabbt
I halsen att jag såg ut som den horan jag var. (Ska tillägna att jag var oskuld)

Jag hatade henne. Hatade henne för hennes slag. Hatade henne för psykiska misshandel. Det finns många ärr på kroppen ifrån huvudet och ner på benen efter hennes slag. Hon var för feg att ta händerna så det var sparkar över hela kroppen. Vare sig jag satt stod ell låg ner. Sparkarna kom i alla fall. Ofta med tillhygge. Plåthingar med vassa kanter. Minns när blodet spruta från huvudet i ladugården. Men jag körde färdigt mitt "skift" när armen var svullen från slag och röd efter blod när hon slog med spiskroken. Med dyngskrapan.
Ja tillhygge fanns det gott om.

Än idag har jag stora problem med orden vi måste prata. Eller när någon säger jag vill prata med dig. Dom orden betyder misshandel. Det har dom alltid gjort.

Jag har så svårt med tilliten. Oftast är det allt eller inget. Jag vill så gärna lita på folk och vissa har min fullständiga tillit. Men ändå kommer oron gnagande litar jag på rätt person? När får jag sota för detta?
Det har alltid varit så tyvärr. Jag bad socialen om hjälp. Dom strunta i mitt rop på hjälp och berättade för fostermamman vad jag sagt. Misshandel 10 gånger värre när jag kom hem. Jag försökte med hennes son och svärdotter. Samma resultat.
Min riktiga pappa och min faster. Alltid samma återvänds gränd. Skolan reagera men jag tystna. Jag orkade inte kämpa för min rätt orkade inte kämpa för min existens längre. Jag gav upp. Det var så här det skulle vara.

Socialen har idag bett om ursäkt för att dom var så blinda. Men vad hjälper det? Såren har jag för en livstid. Jag var ett fall på bordet ett par år. Nu kan man glömma det sen X antal år tebax. Dom gick till jobbet 8 sluta 17. När dom sluta kunde dom ta helg. Strunta i högen på jobbet den försvann ingenstans under helgen men det gjorde jag. Långt under vatten yttan. När jag var 12 försökte jag ta livet av mig första gången. För att komma ifrån. Jag var kraftigt mobbad i skolan då pass så jag fick åka ambulans ett par gånger och även att det blev polissak pga hot. Men ändå. Skolan blev en fristad. Jag var trygg.

ETT TAG!







ANNONS
Av Linnea Andersson - 26 mars 2014 18:24

Jag har fått så mycket hjälp av min fina vän och det betydde guld. Dock går kvällen i värk och mega trötthet men det är det värt menNervsmärta är skit kan jag tala om.

Jag fick sån ovärdelig hjälp idag så det går inte att förklara. Imorgon kommer maken hem och som jag längtar. Mina plastbarn ville att jag hämtar dom i morgon. Å det gör jag så gärna.

Nä nu ska jag vila

Av Linnea Andersson - 23 mars 2014 17:27

Jag mår så bra på landet. Maken åkte nyss iväg med det sista höt till en dam som har får. Jag som inte trodde vi skulle bli av med det har inget kvar. Det är bar skrapt där vi brukar ha höt.

Har rensat snart hela rabatten på ca 20 M å 1 M bred. Men jag känner det i skuldran med. Skulle nöjt mig med mindre. Men inte jag det är allt eller inget ibl. Hör maken genom skogen han är på väg "hem" ja det känns som hem. Huset/villan ja vad du vill kalla det är bara en genom fart. Vi ska vidare är tanken. Till en gård.

Av Linnea Andersson - 23 mars 2014 07:45

Är en ny dag. Min medicin är slut å det har känt som en berg å dalbanan under den tiden. Hur tänkte läkaren när hon skrev ur för en månad och tog återbesöket efter 2?

Vaknade nyss å var ute med baby idag ska vi till mitt favorit ställe landet.
Där känner jag mig fri. Inga psyk grannar som skjuter luftgevär rakt ut över gatan. Inga gläfsande hundar eller bilar, krossar som varvas och låter 24/7. Bara lugn och fågelkvitter.

Visst vi kommer å böka runt med traktorn när maken lastar det sista höet men det kommer ändå vara lugnt. Min fristad jag kan knalla ut i skogen och bara vara.

Jag älskar vårat land

Av Linnea Andersson - 22 mars 2014 20:07

Jag har inte skrivit på ett tag för jag har mått som en påse skit ett tag bokstavligt talat.
Men nu känns det lite bättre efter första egentiden på ca 6 månader utan krav på nått. Ingen mat måste stå på bordet. Inga tider å passa (el jo en men återkommer till den)

Idag har jag haft välbehövlig egen tid. Hade tänkt ut en plan å 1 av 3 saker från planen har jag gjort.
1 unghundskursen den fixa jag
2 sen skulle jag slänga i en maskin tvätt men jag somna å sov i 2 H som en gris.
3 läsa slutet på min bok. Men ja sov :-)
Det som inte var med på listan var att hälsa på makens kusin med fru med det gjorde jag. En dag utan att göra nått vettigt (utan kursen då) å det var såååååå skönt och välbehövligt!

Ha en toppen kväll alla

Av Linnea Andersson - 19 mars 2014 18:31

Varför ska jag alltid utgå från det värsta? Uppfödaren tycker det ska bli kul å träffas och prata den 12 å visst jag med men samtidigt får jag ångest och tänker det värsta tänkbara.
Tänk om hon inte är nöjd med utvecklingen. Tänk om hon tar Sally ifrån mig. Jag skulle dö då.

Paniken växer inom mig och ångesten slår sig fram med storm steg. Varför?? Har jag gjort nått galet?

Av Linnea Andersson - 18 mars 2014 21:32

Imorgon ska jag till C. Underbart.
Sista veckan har inneburit väldigt mycket ångest. Jag vet att det är dags att öka dosen på mina antidepressiva tab. Jag äter klass 2 medicinen.

Innan jag börja med starkare sorten visste jag inte om att det fanns 3 olika sorter.

Klass 1 typ lyckopiller (fel ordval jag vet men stopp i huvet då jag får inte ut meningen jag har i huvet den fastnade på vägen)
Sen har vi klass 2 som jag äter som manipulerar hjärnan och producerar ett ämne till hjärnan.
Sen kommer vi till klass 3 å den känner ja inte till alls. Vad jag förstår så manipulerat den med huvudet och även hämmar någonting.

Skriver mera någon annan dag somnar nästan med telen.
Fick ändå inte fram vad jag ville

Presentation

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2015
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ baralillalinnea med Blogkeen
Följ baralillalinnea med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se