Senaste inläggen

Av Linnea Andersson - 2 april 2014 08:29

posttraumatisk stress efter min upp växt och den förstärktes efter händelsen i Link. Social fobi. PanikÅngest syndrom. Och traumatiserad. Utmattningsdepression. Nervsmärta. Å sen nått fint namn på latin skadan på skuldebladet)
Å på det lägger vi till borderline med influenser av adhd. Å när vi ändå är igång så lägger vi till lite tvångssyndrom på det. Vet att det finns en sak till som jag glömt så snart är jag ett vandrande läkar lexikon. Men jag är är då glad ändå. För det har varit värre.

Efter det som hände i Link så blev jag periodvis lam under första halvåret pga nerver låg i kläm så dom trodde det var diskbråck. Men det har gett med sig som skönt är. Plus en regäll klämskada med märken i skelettet och köttet (kommer alltid få ha det)
Avslitna muskelfästen.

Men det är saker som läkt ihop och läkt ut så jag är glad ändå trots att jag är gnällig ibl.

Av Linnea Andersson - 2 april 2014 07:06

Ifrån å tuffat på i 210 och sen bara fungera 30% är så deprimerande
Efter ett år har jag fortfarande inte lärt mig. Jag har kört på som vanligt i en vecka å struntat i signalerna. Vilket sluta med att jag inte kunde köra bilen igår. När jag skulle lägga mig fick ja ta 2 olika smärtstillande + muskelavslappnande och efter ett par timmar släppte det. Och kroppen slappna av och värken försvann.

Men idag är den tebax fast inte lika intensiv. Myrkryp i skuldebladet.
Bäst att angöra morgonen innan tiden till psykologen

Av Linnea Andersson - 1 april 2014 21:21

En nu fd vän (som dessutom tragiskt nog hade räknats som en av dom bästa) kunde inte ta att jag försvara människor som mår dåligt och går med ständig värk utan hon adda av mig. Inte min förlust men sen såg jag att hennes make kommenterat innan han adda av mig å de var nog inte meningen att jag skulle ha sett det men telen e lite slö å visar sånt som inte borde ses igentligen ibl.

Så jag kan ju säga så här.
Nä det är ju mycket bättre att fin fru åker hem till sin mamma så du får supa huvudet i bitar å sen ringa å tjuta som en kärring te dina vänner.
Både jag å min make höll tjäften på kryssningen där du betedde dig som ett renodlat svin!

Barnfamiljen du stod å dumma dig och var otrevlig imot dom HADE BARN MED SIG!!!
När du ät som en gris å slafsa vände det sig i magen på både maken å mig å alla andra som såg dig å enbart för du bestämt dig för att var full å otrevlig.

Jag satt å pratade lugnt med dig när vakterna hotade å kasta av dig tacken jag fick var att du höll på och slita av mig håret. Och skulle dra till mig.

Min make satt och hjälpte dig för vakterna hotade med att kasta av dig i Åbo honom spräckte du trumhinnan på. Du ska vara både glad och tacksam över att han är lugnet själv och har huvudet med sig annars hade vakterna fått slängt av dig efter att han klått opp dig.

På natten var du så odrägligt full så du höll på å drunkna i dina egna spyor om jag inte fått liv i dom andra (läs min make) så dom kunde lägga dig i framstupat sidoläge...

Nä tänk dig för lille man vilka som är dina vänner. Hos oss har du aldrig mera nått å hämta.

Av Linnea Andersson - 31 mars 2014 11:01

Jag har massor kvar att göra för det ska se perfekt ut hemma. Är halvvägs där å det vet ja mig inte om när de var sist. El nä inte perfekt för då skulle jag tapetsera om hela huset och kasta alla möbler å köpa nytt men det finns inte med på kartan. Kanske om jag jobbat men inte som sjukskriven.

Tanken är att tv rummet ska ner men det får bli när tv pajar. Tänker (kan) inte bära ner kollapsen på 90 kg ner för trappen.
Det blir ett senare bekymmer.

Jag är jätte trött idag eller varit det ett par dagar. Men senare ska jag städa färdigt på mellans rum då jag har möblerat om där idag.

Av Linnea Andersson - 30 mars 2014 15:13

Jag kommer inte skriva ordagrant om vad som hände. Det kommer säkert när tankarna sätter igång som värst.
Men för ett år sen just denna dag var det påskafton.

Jag jobbade natt i Htj i en privat regi.
Jag fick ett larm till en psyksjuk person och hon flippa ur när jag skulle gå där ifrån. Det hela slutade med att jag blev olovligt frihetsberövad. Hotad och misshandlad i deras hall av henne och hennes son.

Ärligt trodde jag aldrig jag skulle ta mig ut därifrån levande. Jag trodde inte jag skulle kunna komma hem till mina barn igen. Men jag tog mig ut. Åkte på ett annat larm och efter det ringde jag min Make och bröt ihop.

Han fråga om han skulle hämta mig och i chock som jag fortfarande var blev jag arg och upplyste honom att jag hade 7 timmar kvar att jobba. Jag kunde inte dra mitt i arbetspasset.

På morgonen när jag kom tebax te jobbet tappade jag saker och var totalt ursinnig och mina arbetskollegierna hade aldrig sett min sån så dom insåg snabbt att nått var kopiöst fel.

2 av dom tog hand om mig och ordnade själva lite krishantering på bekostnad av sig själva. Dom fick arbeta arslet av sig för att 1 skulle hinna med 2 pers jobb då en var med mig hela tiden. P behöll min bilnyckelndå ( hon hade lånat min bil över natten) hon inte tyckte att jag var kapabel att köra bil i det skicket.
Jag gick och sov ett tag men det var en orolig sömn. Senare blev det kontakt med sjukhuset där läkaren inte tog mig på allvar då jag kom 14 timmar efteråt.

Jag slapp jobba den natten som kom.
Jag kommer alltid vara evigt tacksam för vad K & P gjorde. Det låg långt över deras ansvar och lönegrad. Men dom gjorde det. Dom brydde sig.
P ska följa med mig till trauma teamet och kanske kan hon berätta om morgonen då jag tror att jag förträngt en del.

Av Linnea Andersson - 29 mars 2014 23:41

Igentligen har jag så mycket att skriva för att få ur mig det men jag vet inte var jag ska börja. Om det var när man fick stryk. Skållhet och iskallt vatten över sig. Fick rida hem i en havresäck så jag slapp rida hem naken. När dom sålde Tingeling för mig. När julklapparna å pengarna försvann som ja fick. När mitt komfermations smycke blev sönderslitet i monikyler.
När jag blev tvingad till första aborten.
När jag var tvungen å gå över isen för att sköta tjurarna trots att jag var mörkrädd å livrädd. Den historien sluta med att jag blev inlåst i ladugården å nån släkte lamporna i ladugården. Den gången var inte fostermamman inblandad utan en som sprang hos oss och ställde till jävelskap. När hon la morötter och gurka med majonnäs på min säng för jag och hon som jobba där skulle kunna ha sex. (Ingen av oss är intr av tjejer och har aldrig varit) jag gav tebax grejerna å sa åt henne att hon behövde nog dom själv smack. Det var den veckan som man fick stanna hemma för man inte kunde visa sig ute. Jag var 9 år första gången det höll på till jag var 14.
Eller som när jag blev utlåst i regnet på hösten. Det var kallt. Jag fick inte bara i ladugården och inte på altan. Jag skulle sitta på stentrappen så hon såg mig.

På kvällarna skulle jag gå med hennes hundar och när jag kommit en km bort skulle jag rita stora mönster på vägen som inte försvann direkt när bilarna körde över det. Så hon kunde se att jag varit där.

Speciellt en kväll eller natt minns ja väldigt tydligt när jag skrev om hundpromenaderna.
Den vi arendera gården av ringde om att vi hade djur ute 1 mil bort. Jag sa till fosterpappan och tjejen som jobba där när dom kom hem om det. Dock råkade jag säga fel namn på vem det var som ringde (det var dessutom generationsboeende där så kvitta spela roll igentligen)
Men iaf efter all stryk så fick jag ta cykeln utan lyse och cykla till gården enbart för att säga att jag sa fel namn. Detta var en sända natt dom ringde 23:40 ca å jag cykla iväg 00:10 kanske. När jag kommer till gården ser jag dom ta en annan väg hem å jag cyklar som en galning samtidigt som tårarna strömmar ner. Då var jag 12 år. Jag kom aldrig ifatt dom utan fick cykla hem i ensamhet och mörker. Jag var hemma vid kl 4. Och då var det bara att lägga sig för kl 6 var jag tvungen å gå upp för att hinna med taxin 6;50

Det finns så mycket. Och minnet är begränsat. Ibl bara minnes fragment. Prata med både psykologen och trauma teamet om att jag funderat på hypnos för att få ur mig allt.
Jag tror hjärnan är som ett bibliotek. Allt måste stå i prydliga fack för det ska fungera i huvet. I min hjärna ligger böckerna huller om buller på golvet och är osorterat det läggs på hög. Men nu har vi kommit till en fas där vi måste börja sorters upp dom.

Av Linnea Andersson - 29 mars 2014 10:12

Jag har precis städat färdigt stors rum grundligt. Vårat hem har sett ut som ett kaos ett tag för jag orkar verkligen inte. På tisdag kommer det folk från ett företag å kollar värmepumpen och det är stors pappa å för hennes skull (eh ja för våran med) så vill jag inte att det ser ut som en soptipp. Onödigt att hon får skit i onödan för mamma inte funkar. På övervåningen har ja bara v-rum å hall kvar å toan sen undervåningen kvar men den tar jag i morgon när maken är hemma.
Han hjälper föreningen idag med elen :-).

När jag ser hur fint det blir här hemma känns det bra. Jag ringde kommunen för X-antal veckor sen om boeende stöd då jag kände att jag inte orka med allt för jag vet att jag måste dras igång med olika saker så typ puchning. Å det kunde ja få pga utmattningsdepressionen men då var det kommunens 3 personen som gällde. Önskemål fanns inte med på listan. Suck där brann det inne. Jag kan inte släppa in vem som helst i mitt hem. Måste vara nån jag litar på till 100% å känner. Annars går det inte. Men det tar dom ingen notis om.
Visst alla kan inte rätta sig efter mig det vet jag men har man social fobi mm.
Så måste man kunna ställa motkrav. För min skull för mitt välbefinnande.
Planen och tanken är att jag ska bli bra. Just nu är det ett steg fram å ibl 2 men ibl 1.2.3 steg bak. Det är jätte jobbigt. Ibl undrar jag om dom som sitter å bestämmer inte skulle behöva prova på själva att må dåligt så dom får se hur det verkligen är. Som tex läkaren på vc.

Nä nu är det bäst att fortsätta medans ambitionen finns

Av Linnea Andersson - 28 mars 2014 20:05

Minns när släkten (min sida) fick reda på att jag var med barn och dom deklarera fint att jag borde göra abort. För jag var ju mammas dotter och äpplet faller inte långt från trädet.
Jag skulle aldrig kunna ta hand om barnet. Se hur det gick för mig å syrran. Mamma kunde inte ta hand om oss.
Sen har jag försökt bevisa i alla år (8 år idag, när jag bröt kontakten 6 år.) att jag duger. Att jag gör allt för mina barn.


Men igentligen idag bryr ja mig inte (tror jag)
Nä bäst å sova är så kopiöst trött



Presentation

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2015
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards