La mig för 5 min sen på soffan är så trött. Ögonen går i kors. Tror de har med lunginflammationen å göra.

Helst skulle jag vilka lägga mig å dova men de e ju bara lägga mig å sova. Men stor ska på fotboll och jag ska på hundkurs. Men torsdag morgon ska jag ta sovmorgon.
Nä nu ska jag göra nått så jag inte somnar.

Idag när jag satt å åkte hem från Ödeshög kom jag ihåg när det helt plötsligt dipte ner ett gratis kortspel i mitt namn (jag var väl på 9-10 år då) typ svartepetter ifrån arla när jag var liten och bodde hos foster modern.
Vilket liv det blev. Jag hade beställt nått och inte sagt det men jag hävda att jag inte beställt nått å om jag inte erkände fick jag stryk å stryk fick jag.

Efter det kom hon på en egen utsago att så här var det. Jag hade sett det i arla tidningen och bett om att få beställa det och det hade jag fått. Jag hävdade fortfarande att jag aldrig bett om nått el beställt nått.
Det jävla bråket fortsatte nog i 2-3 v för jag sa att jag inte beställt nått. Tillslut orkade jag inte mera. Jag erkände jag hade beställt det. Å då fick ha stryk för jag inte erkänt från början.

Ca 2 månader efter det där jävla spelet dygt upp i brevlådan kom ffosterpappans syster hem till oss och fråga om jag fick spelet HON beställt åt mig ifrån arla. Hon beställde till mig samt tjejen som bodde hos henne samtidigt.

Du ställde jag mig rakt upp å ner vid köksbordet och fullständigt vråla ut all frustration och ilska

- Jag sa ju att jag ALDRIG beställt spelet från arla!
Sen gick jag där ifrån.
Att ett jävla gratis spel kunde skapa så mycket skit!

Så fort ja börjar med mina vitaminer blir ja kalas sjuk. Läkaren på vc svarade virus som vanligt. Sänkan visa på infektion. Men men de e som de e. Men varför ska jag gämnt bli sjuk när ja börjar med vitaminer? Ja fattar inte.

Å en annan fundering!
Hur kunde det bli så här?
Jag som alltid kört 110. Får nu välja vad jag ska göra dag för dag för jag ska orka. Jag vill till utställningen å ställa ut. Jag vill till kompisen och hälsa på och jag vill till Sthlm på söndag å gå på grönan. (Makens jobb bjuder så jag har sett fram imot det länge nu)
Men jag är klippt slut knappt jag orkar höja armen. Hur kunde det bli så här att man måste prioritera som en pensionär?
Vilket ska jag välja. Jag vill båda så innerligt.

Folk förstår inte denna sorg att inte kunna leva som man gjort. Jag älska att hålls med vårbruket. Skörden! Nu får jag se på. Gud vilken underbar och fin make jag har som står ut med mig. Står ut med en pensionär te fru.
Nä ta å sluta skriva då tårarna bränner bakom ögonen.

Igår och idag har jag plockat dubb ur maken däck. Igår tog ja fram däcken å idag bak.
Jag är totalt mör i armarna å ont i skuldran. Är de inte totalt löjligt. Ja har plockat dubb förr å de har gått snabbt och som en dans.

Jag är så trött på den här skitkroppen.

Att dom separera oss i tidig ålder har vi redan kommit fram till. Fick ett kort på posten av mamma på syrran när hon var 6/7 år
Vi tappa kontakten till det att hon var 15 år. Jag var förväntans full... Jag skulle få träffa min lilla lilla syster.
När jag kom dit var det inte den lilla 2/3 åringen som jag gjorde allt för. Den jag skydda till varje blodsdroppen för inte hon skulle få stryk. (Jag tog endel slag för hennes skull ja) den som såg upp till mig med sina små okyldiga blå ögon. Den jag lovat skydda med mitt liv. Den jag älskade mer än livet. Mitt allt!

Där stod istället en tjej på 15 år. En tjej mitt i tonåren! Det blev en krock.
Å en kollisions kurs som inte gick å väja ifrån!!!
Jag vet inte vad jag trodde igentligen.
På nått sätt hade jag väl hoppats att den lilla som älskade och såg upp till sin syster fanns kvar men det fanns inget.

Mamma och hon hade lite problem med sanningen å där kom kollisions kurs 2.
Visst syrran gjorde allt för vi skulle försöka ha kontakt. Men jag kunde inte. Jag släppte inte in henne. Det var inte min syster.
Min syster var liten. Hon behövde mig. Det gjorde inte denna 15 åriga tjej. Hon såg inte ut som den lilla tjejen på bilden som jag hade hemma på byrån.

Hon försökte i många år och jag gjorde väl nått halv mesyr försök. Jag kunde fortfarande inte acceptera att så många år tagits ifrån oss. Vi var splittrade och en stor kil fanns imellan oss och sprickan blev bara större å större. (Urs nu rinner tårarna när jag skriver detta)
Idag är det ett stort gap större än Grand canyon. Men vi ska försöka. JAG ska försöka!

JAG behöver min syster! Vet inte om hon behöver mig. Hon gjorde det en gång i tiden och då kunde jag inte vara hos henne. Det ända löftet jag gett henne i hela mitt liv har jag svikit!

Jag skulle alltid finnas för henne!

Ha skratt retande. Jag är inte ett dugg bättre än nån annan. Jag kunde inte änns hålla ett enda löfte!!!
Ett enda!

Vi har börjat prata mera nu och det börjar kännas bra. Igår berättade jag hela sanningen om hur jag verkligen mådde. Om mina diagnoser osv.
Vi får se vart framtiden bär oss. Men för första gången kan jag säga att jag längtar till en julafton hon kan dela den med mig.

Jag längtar efter en syster. En bästa vän jag kan prata med allt om.
Har alltid gjort å kommer kanske alltid å göra. Vi får se vad framtiden har i sitt sköte

Jag skrev ett inlägg i morse som bara försvann spårlöst men jag ska försöka minnas det ja skrev.

Jag har en lilla syster som är 2 1/2 år yngre än mig. Vi har bott på barnhem ihop och ja såna finns i Sverige än idag. Även om folk tror man skojar när man säger det.

Föräldrarna lova å hälsa på men lyste med sin från varo. Tror syrran var för liten för att minnas detta men vet inte.
Dock minns jag faktisk en gång när dom faktisk kom. Dom hade med sig ett varsitt örngott till oss. Det var Musse pogg å Mimmi i en solnedgång på min det var fram och bak sida på motivet. Minns inte vad det var på syrrans.

Sedan flytta vi till ett fosterhem där blev det väl inte så bra som dom trodde. Foster modern var upprörd på soc som inte berättat att vi var betydligt mera skadade än vad dom trodde. Det framkom att syrrans ända mat hos mamma var välling å min var havregryns gröt.
Jag var ganska utåt agerande och vi båda skrek efter uppmärksamhet. Jag var störst så jag fick den pga att jag utmanövrera lilla syster. Dvs jag tog till slags mål om jag inte fick uppmärksamheten. Fosterföräldrarna tvivla fler än en gång om dom gjort rätt. Deras egna barn började vägra åka hem. Vi/jag (vet inte vilket) var för krävande. Dom ifråga satte varför vi inte fick olika fosterhem.
Föräldrarna lova besök men lyste med sin från varo. Mamma pratade vuxensamtal med mig men ägna inte en tanke åt att prata/fråga om syrran.
(Läst i socialens papper)

Efter en de fick jag flytta hem till mamma och vid 4 års ålder gjorde jag min första gynundersökning och ni kan nog gissa varför. Det framkom även att jag blivit slängd i element av mamma.
Efter den vevan fick jag flytta till pappa och att dom sära på oss syskon var ett faktum.

Det blev inte så mycket bättre där. Det blev slag hos honom med. Runt flyttande för han skulle kunna vara med sina tjejer å jobba. Jag bodde mera hos barnvakter än hos honom.
När de tog slut mellan en tjej å honom var det mitt fel var han så vänlig å upplysa mig om. ( i efter hand fick jag reda på att hon ansåg att han brydde sig för mycket om henne å hennes barn än om mig) jag fick ofta sitta i bilen och vänta på honom. Jag minns speciellt en gång. (Vet inte hur länge jag vänta men det måste ha varit ett par timmar iaf för det han mörkna)
Men iaf jag gick tillslut ur bilen och till huset pappa var i. Hans polare öppna och blev skit förvånad över att jag stod på trappen och fråga vart jag varit. I bilen svarade jag dom ett barn på 5-6 år gör. Han skälde ut pappa efter noter och sa ett par väl valda ord.
Jag har bott på flera fosterhem genom åren men det är inget jag har nått minne av.

Pappa satte mig på bup ( barn och ungdoms psyk) när ja skulle börja skolan då jag inte var som andra barn. Jag grät aldrig utan var stenhård (läst i bups papper) bar allt inom mig. Där fick jag sitta och leka i en sandlåda och temat var alltid det samma. Det är en familj som råkar ut för nån olycka föräldrarna dör eller skadad svårt och barnen försöker reparera skadan. Fånga upp sitvationen.

Pappa jobba nästan gämnt förutom när han var hos nån av sina tjejer Tillslut bad jag skolan prata med pappa om att jag ville sova hemma och vara hemma med honom nån gång bara han å jag.
Efter det samtalet hamnade jag hos den sista fostermamman. Den som förstörde min barndom och mina tonår.

Å tillit ä lika med 0. Å efter jag litat på en människa så stöter jag bort människan för då kommer ångesten över att jag lita på människan.

Det är så jobbigt. Varför ska det vara då?

Jag vill vara utan värk. Men hur ska det gå till? Den kommer jag alltid då ha.
Jag vill bli en annan person i personligheten. Inte känna mig misslyckad å dum i huvet gämnt.

Jag vill glömma mitt förflutna. Allt som har med uppväxten å göra., men hur ska det gå till när man bär så mycket hat å ilska inom sig? Å inte imot en person utan en hel släkt. Min faders sida.
Alla stod å såg på på misshandeln. Ingen ingrep.

Visst dom var inte med när man blev ner tryckt i dyngrännan el blev slagen med spiskroken el skitskrapan. Inte heller sparkarna eller när hon tröck ner en i marken. Många gånger jag önskade jag skulle sluta andas då. Bara få dö å slippa allt.

Jag minns när vi skulle lägga upp saker på bygget jag skulle vara där uppe och vi släpa saker som jag inte begriper idag hur jag orkade få upp. Jävlar ta mig om ja tappade.


När jag skulle lära mig simma så var det långt ut. Personen som lärde mig hann över till andra sidan å vila sig när jag kom dit skulle vi tebax jag han inte vila utan bara å köra på. Jag minns det brände i lungorna efter allt vatten som kom ner. Ja orkade inte. Hur ja kom in till land vet jag ej än idag.

När ena hunden sprang bort så var det mitt fel för djävulen var efter mig. Och hunden fick sota för det. För jag var då elak. En 8 åring blir ganska rädd av såna ord kan jag lova.
Mina leksaker jag haft innan jag flytta dit försvann spårlöst. Inget jag sörjer idag mer än en sak. Aj Aj min älskade nalle som följde mig i vått å torrt.
Han hete Ajaj pga att han hade ett plåster i pannan efter en liten olycka jag var med om när jag var liten å bodde med pappa och mamma. Inget allvarligt utan vara ett skrubbsår i pannan.
Än idag trots att jag snart är 33 år kan jag sörja förlusten av ajaj.

Läxor var inget att fundera på änns en gång. Jag gjorde dom med foster modern 1 ggr och jag kunde alla glosor utom 1 å de var ticket.
För varje gång jag glömde ticket blev slagen hårdare å hårdare. Smällarna blev hårdare å mera ivriga.
Idag minns jag inte vad det var för ord vi hade i glosor utom just ticket.
Det är ett ord som kommer förfölja mig resten av livet.

Ibl kunde jag åka av stolen pga smällarna när vi satt å åt mat för jag råkade titta på hennes tallrik på hur mycket mat hon hade medans en annan inte fick äta sig mätt utan man skulle äta lite lite men framför allt innan maten skulle man dricks massor minst 1 skopa vatten å den innehöll väl ca 5 dl.
Och åt man smörgås så skulle hon ha fina pålägg än oss andra vi fick hålla te godo med kaviar. Medans hon skulle ha korv. Skinka å ost.
Hade man tur fick man 2 mjuka smörgåsar å 1 knäcke annars fick man 1 mjuk smörgås å 2 knäcke mackor.

Vi betäckte korna själva med våra tjurar på den tiden å efter ett tag slutade jag äta pålägg överhuvudtaget (äter inte kaviar än idag mer än i extremfall te tex kokt ägg) å det var när hon började prata om att samla upp sperman efter tjurarna och göra kaviar.

När jag var 15 blev jag med barn med min pojkvän. Jag blev utslängd hemifrån när hon fick reda på det. Till soc sa hon att jag gick självmant.
Jag var inte välkommen där då länge jag var gravid. Hon och soc fixa med aborten och jag hade bara att infinna mig där. Minns stödet jag hade av min dåvarande pojkvän. Det värmer än i hjärtat. Och det kommer jag alltid vara honom tacksam för. (Även om jag knappt tål att se honom idag pga av andra själ. Men han måste ändå få kreed när han gjorde nått bra)

Nä nu värker huvudet av allt jag har grubblat på å allt jag funderat på så nu stänger ja mina blå.