Jag har ibl funderat över hoten under uppväxten. Men det har jag lixom slängt över axeln. Dock har jag funderat mer över händelsen i Link.

Hur rädd jag faktiskt var. Rädslan över att inte komma hem på morgonen till familjen nått mera.
Varför funka inte huvudet? (Jo jag vet att jag var i chock) men maken skulle ha fått som han ville. Han ville hämta mig på stubben. Varför ringde jag inte min andra kollega? Saker hade kanske sett annorlunda ut idag om jag handlat annorlunda efter åt.

Första tiden efteråt var jag rädd för att jobba i området. Jag hörde när hon sprang i korridoren ibl utanför matsalen. Jag slängde alltid en blick över axeln. Ibland 2.

Ibl var jag rädd för att hon skulle komma hem till mig speciellt när jag är ensam med barnen.

Hur sjuk var inte människan om hon faktiskt var för sjuk för att dömmas. Å henne skulle vi åka ensamma till?