Alla inlägg den 23 april 2014

Av Linnea Andersson - 23 april 2014 20:56

Att dom separera oss i tidig ålder har vi redan kommit fram till. Fick ett kort på posten av mamma på syrran när hon var 6/7 år
Vi tappa kontakten till det att hon var 15 år. Jag var förväntans full... Jag skulle få träffa min lilla lilla syster.
När jag kom dit var det inte den lilla 2/3 åringen som jag gjorde allt för. Den jag skydda till varje blodsdroppen för inte hon skulle få stryk. (Jag tog endel slag för hennes skull ja) den som såg upp till mig med sina små okyldiga blå ögon. Den jag lovat skydda med mitt liv. Den jag älskade mer än livet. Mitt allt!

Där stod istället en tjej på 15 år. En tjej mitt i tonåren! Det blev en krock.
Å en kollisions kurs som inte gick å väja ifrån!!!
Jag vet inte vad jag trodde igentligen.
På nått sätt hade jag väl hoppats att den lilla som älskade och såg upp till sin syster fanns kvar men det fanns inget.

Mamma och hon hade lite problem med sanningen å där kom kollisions kurs 2.
Visst syrran gjorde allt för vi skulle försöka ha kontakt. Men jag kunde inte. Jag släppte inte in henne. Det var inte min syster.
Min syster var liten. Hon behövde mig. Det gjorde inte denna 15 åriga tjej. Hon såg inte ut som den lilla tjejen på bilden som jag hade hemma på byrån.

Hon försökte i många år och jag gjorde väl nått halv mesyr försök. Jag kunde fortfarande inte acceptera att så många år tagits ifrån oss. Vi var splittrade och en stor kil fanns imellan oss och sprickan blev bara större å större. (Urs nu rinner tårarna när jag skriver detta)
Idag är det ett stort gap större än Grand canyon. Men vi ska försöka. JAG ska försöka!

JAG behöver min syster! Vet inte om hon behöver mig. Hon gjorde det en gång i tiden och då kunde jag inte vara hos henne. Det ända löftet jag gett henne i hela mitt liv har jag svikit!

Jag skulle alltid finnas för henne!

Ha skratt retande. Jag är inte ett dugg bättre än nån annan. Jag kunde inte änns hålla ett enda löfte!!!
Ett enda!

Vi har börjat prata mera nu och det börjar kännas bra. Igår berättade jag hela sanningen om hur jag verkligen mådde. Om mina diagnoser osv.
Vi får se vart framtiden bär oss. Men för första gången kan jag säga att jag längtar till en julafton hon kan dela den med mig.

Jag längtar efter en syster. En bästa vän jag kan prata med allt om.
Har alltid gjort å kommer kanske alltid å göra. Vi får se vad framtiden har i sitt sköte

ANNONS
Av Linnea Andersson - 23 april 2014 20:37

Jag skrev ett inlägg i morse som bara försvann spårlöst men jag ska försöka minnas det ja skrev.

Jag har en lilla syster som är 2 1/2 år yngre än mig. Vi har bott på barnhem ihop och ja såna finns i Sverige än idag. Även om folk tror man skojar när man säger det.

Föräldrarna lova å hälsa på men lyste med sin från varo. Tror syrran var för liten för att minnas detta men vet inte.
Dock minns jag faktisk en gång när dom faktisk kom. Dom hade med sig ett varsitt örngott till oss. Det var Musse pogg å Mimmi i en solnedgång på min det var fram och bak sida på motivet. Minns inte vad det var på syrrans.

Sedan flytta vi till ett fosterhem där blev det väl inte så bra som dom trodde. Foster modern var upprörd på soc som inte berättat att vi var betydligt mera skadade än vad dom trodde. Det framkom att syrrans ända mat hos mamma var välling å min var havregryns gröt.
Jag var ganska utåt agerande och vi båda skrek efter uppmärksamhet. Jag var störst så jag fick den pga att jag utmanövrera lilla syster. Dvs jag tog till slags mål om jag inte fick uppmärksamheten. Fosterföräldrarna tvivla fler än en gång om dom gjort rätt. Deras egna barn började vägra åka hem. Vi/jag (vet inte vilket) var för krävande. Dom ifråga satte varför vi inte fick olika fosterhem.
Föräldrarna lova besök men lyste med sin från varo. Mamma pratade vuxensamtal med mig men ägna inte en tanke åt att prata/fråga om syrran.
(Läst i socialens papper)

Efter en de fick jag flytta hem till mamma och vid 4 års ålder gjorde jag min första gynundersökning och ni kan nog gissa varför. Det framkom även att jag blivit slängd i element av mamma.
Efter den vevan fick jag flytta till pappa och att dom sära på oss syskon var ett faktum.

Det blev inte så mycket bättre där. Det blev slag hos honom med. Runt flyttande för han skulle kunna vara med sina tjejer å jobba. Jag bodde mera hos barnvakter än hos honom.
När de tog slut mellan en tjej å honom var det mitt fel var han så vänlig å upplysa mig om. ( i efter hand fick jag reda på att hon ansåg att han brydde sig för mycket om henne å hennes barn än om mig) jag fick ofta sitta i bilen och vänta på honom. Jag minns speciellt en gång. (Vet inte hur länge jag vänta men det måste ha varit ett par timmar iaf för det han mörkna)
Men iaf jag gick tillslut ur bilen och till huset pappa var i. Hans polare öppna och blev skit förvånad över att jag stod på trappen och fråga vart jag varit. I bilen svarade jag dom ett barn på 5-6 år gör. Han skälde ut pappa efter noter och sa ett par väl valda ord.
Jag har bott på flera fosterhem genom åren men det är inget jag har nått minne av.

Pappa satte mig på bup ( barn och ungdoms psyk) när ja skulle börja skolan då jag inte var som andra barn. Jag grät aldrig utan var stenhård (läst i bups papper) bar allt inom mig. Där fick jag sitta och leka i en sandlåda och temat var alltid det samma. Det är en familj som råkar ut för nån olycka föräldrarna dör eller skadad svårt och barnen försöker reparera skadan. Fånga upp sitvationen.

Pappa jobba nästan gämnt förutom när han var hos nån av sina tjejer Tillslut bad jag skolan prata med pappa om att jag ville sova hemma och vara hemma med honom nån gång bara han å jag.
Efter det samtalet hamnade jag hos den sista fostermamman. Den som förstörde min barndom och mina tonår.

ANNONS
Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se