Jag vill vara utan värk. Men hur ska det gå till? Den kommer jag alltid då ha.
Jag vill bli en annan person i personligheten. Inte känna mig misslyckad å dum i huvet gämnt.

Jag vill glömma mitt förflutna. Allt som har med uppväxten å göra., men hur ska det gå till när man bär så mycket hat å ilska inom sig? Å inte imot en person utan en hel släkt. Min faders sida.
Alla stod å såg på på misshandeln. Ingen ingrep.

Visst dom var inte med när man blev ner tryckt i dyngrännan el blev slagen med spiskroken el skitskrapan. Inte heller sparkarna eller när hon tröck ner en i marken. Många gånger jag önskade jag skulle sluta andas då. Bara få dö å slippa allt.

Jag minns när vi skulle lägga upp saker på bygget jag skulle vara där uppe och vi släpa saker som jag inte begriper idag hur jag orkade få upp. Jävlar ta mig om ja tappade.


När jag skulle lära mig simma så var det långt ut. Personen som lärde mig hann över till andra sidan å vila sig när jag kom dit skulle vi tebax jag han inte vila utan bara å köra på. Jag minns det brände i lungorna efter allt vatten som kom ner. Ja orkade inte. Hur ja kom in till land vet jag ej än idag.

När ena hunden sprang bort så var det mitt fel för djävulen var efter mig. Och hunden fick sota för det. För jag var då elak. En 8 åring blir ganska rädd av såna ord kan jag lova.
Mina leksaker jag haft innan jag flytta dit försvann spårlöst. Inget jag sörjer idag mer än en sak. Aj Aj min älskade nalle som följde mig i vått å torrt.
Han hete Ajaj pga att han hade ett plåster i pannan efter en liten olycka jag var med om när jag var liten å bodde med pappa och mamma. Inget allvarligt utan vara ett skrubbsår i pannan.
Än idag trots att jag snart är 33 år kan jag sörja förlusten av ajaj.

Läxor var inget att fundera på änns en gång. Jag gjorde dom med foster modern 1 ggr och jag kunde alla glosor utom 1 å de var ticket.
För varje gång jag glömde ticket blev slagen hårdare å hårdare. Smällarna blev hårdare å mera ivriga.
Idag minns jag inte vad det var för ord vi hade i glosor utom just ticket.
Det är ett ord som kommer förfölja mig resten av livet.

Ibl kunde jag åka av stolen pga smällarna när vi satt å åt mat för jag råkade titta på hennes tallrik på hur mycket mat hon hade medans en annan inte fick äta sig mätt utan man skulle äta lite lite men framför allt innan maten skulle man dricks massor minst 1 skopa vatten å den innehöll väl ca 5 dl.
Och åt man smörgås så skulle hon ha fina pålägg än oss andra vi fick hålla te godo med kaviar. Medans hon skulle ha korv. Skinka å ost.
Hade man tur fick man 2 mjuka smörgåsar å 1 knäcke annars fick man 1 mjuk smörgås å 2 knäcke mackor.

Vi betäckte korna själva med våra tjurar på den tiden å efter ett tag slutade jag äta pålägg överhuvudtaget (äter inte kaviar än idag mer än i extremfall te tex kokt ägg) å det var när hon började prata om att samla upp sperman efter tjurarna och göra kaviar.

När jag var 15 blev jag med barn med min pojkvän. Jag blev utslängd hemifrån när hon fick reda på det. Till soc sa hon att jag gick självmant.
Jag var inte välkommen där då länge jag var gravid. Hon och soc fixa med aborten och jag hade bara att infinna mig där. Minns stödet jag hade av min dåvarande pojkvän. Det värmer än i hjärtat. Och det kommer jag alltid vara honom tacksam för. (Även om jag knappt tål att se honom idag pga av andra själ. Men han måste ändå få kreed när han gjorde nått bra)

Nä nu värker huvudet av allt jag har grubblat på å allt jag funderat på så nu stänger ja mina blå.

Suttit å funderat en del på min uppväxt. Eller rättare sagt en del minnen poppar upp.

Varför skulle jag rida en oinriden nordsvensk stor å tung som en adender? En liten flugskit så ja ut å va på henne. Hon stod mer på bakbenen än på 4 ben?
Inte änns dom rutinerade ville rida henne. Vet inte hur många gånger hon stegra över. El hur många gånger vi red om kull.
Jag minns när hunden fick valpar och jag fick en tikvalp. Jag döpte henne till Tingeling. En dag när jag kom hem från skolan stod det folk där som skulle köpa henne. Dom erbjöd sig å backa å strunta i köpet men nä hon sålde MIN hund iaf.
All post till mig jag hittade i hennes lådor som hon öppnat och gömt. Alla presenter hon tog som var ifrån mamma och gav till sina barnbarn.
Alla beskyllningar man fick för hon la ifrån sig saker och inte visste vart.

Hur hon kunde smutskasta en med illvilja. Det är för mig en gåta.

Jag minns när jag ville gå till granngården och kolla på en speciell ko ras. Jag fråga lite frågor och det var inte mera med det.
Efter åt var jag så blå slagen av fostermodern så jag inte kunde gå ut på 2 veckor.
Att få veta i 18 år att man inget är värd sätter sina spår. Att man ingenting duger till.
Mig hade hon fått för sina synder hete det. För hon hade aldrig varit med om en så jävlig unge. (Frågat bekanta om jag var så jävlig men jag var kanske lite vild men inte elak)

Jag minns när jag och hennes barnbarn hade gått å kollat om de fanns jordgubbar & vi tog bara en var.
Då stampade hon på mig för vi hade tagit jordgubbarna hon skulle ha. Och
Efter det tog det bra (ca 15 år) tag innan jag åt jordgubbar igen.
Jag minns när det inte passa henne å man blev ner tryckt i skitrännorna. När man skulle orka bära det inte hon orka bära. När man blev så blå slagen att armarna domna bort av skit skrapan alt spiskroken.

Jag minns somrarna när de var så varmt å hett ute å man skulle ändå sätta stacket och hon inte tog med nått vatten. Det sluta med att svimma av värmeslag. När jag påtala att jag kände av astman var man lat. Å nån medecinen kunde man glömma
Lika så glas ögon.

Alla hot om att man skulle bli ihjälslagen om man sa nått. Jag försökte be om hjälp men till vilken nytta?