En gata 16 hus. Ett problem.
Ångesten snörar åt halsen. Jag vill inte vara här. Vill inte bo kvar här.
Får ingen luft. Kryper intill maken i fosterställning. Ont i kroppen. Hål i bröstet. Panikångesten kommer!

Jag ska inte bo så här. Jag ska ut på landet. Men natten kommer erbjuda en sömnlös natt i natt.
Tur man har dumburken. Går å kollar till barnen med gämna mellan rum.
Vissa saker har hänt i kommunen ett tag å våra misstankar har man.

Kvävnings känslan kommer tätare.

Önskar jag kunde skriva mera å förklara men bättre å var tyst då förrädare växer på träd. Tillit har inte varit min starka sida nån gång men nu är den i botten.

En kompis frågade mig här om dagen
- är du sjuk e?
- ja. Faktiskt är jag sjuk! Jävligt sjuk! (Inte så ja dör men ändå typ)

Jag klistrar alltid på ett leende och låssas som om allt är bra. Å det har jag gjort i 25 år!