Alla inlägg den 26 mars 2014

Av Linnea Andersson - 26 mars 2014 22:21

Jag har aldrig haft nån som visar mig hur man lagar mat. Bakar. Städar är social osv.
Dom här nyckel färdigheterna man får som man inte vet om. Jag skulle vara ute å jobba. Rida hennes hästar. Även hästen hon stal av mig. Fick en fjording på 3 år i arv av en farbror som tog självmord enbart för hästen skulle slaktas och jag ville ha henne med fosyermodern revsönder gåvobrevet och behöll pappren på hästen och där med var det slut på ägandet. Jag skulle tömma dasset. Ja jag är uppvuxen med dass. Vatten toalett fick vi 95 å då var det i ladugården. Då kom även första duschen. Men inte fick jag använda duschen utan jag skulle duscha i mjölkrummet där söka kunde se en. För det var bara hon som fick duscha i duschen. Man fick vara glad för lyxen att man fick gå på toaletten ist för att sitta på ett dragit dass i -30 grader.

Jag minns när jag fick körkort. Det var 4 mars. Hon trakasera mig så dan så jag klarade inte av att vara hemma tillsist. Jag bodde i bilen. Var många kalla nätter jag trodde jag bokstavligt skulle frysa ihjäl. Man sov 3-4 timmar sen startade man bilen och värmde upp den till en bastu å sen sov man ett tag till nästa gång eller till man var tvungen å åka å jobba.

Mina pengar (jobba svart = kontant betalning) var man tvungen att spendera i stort sett samma dag man fick för gömma dom kunde man inte. Då leta hon upp dom och tog dom. Som hon gjort med mina julklappar av en del i släkten mina presenter mamma skicka.
Mina kläder fick jag ärva av diverse dödsbo när jag växte upp å när mina vänner skramla ihop en låda en termin med kläder till mig så tog hon allt utom 3 magtröjer som var poppis där på 90-talet. När jag tog på mig dom och för en gång skull i mitt liv såg ut som alla andra fick jag snabbt
I halsen att jag såg ut som den horan jag var. (Ska tillägna att jag var oskuld)

Jag hatade henne. Hatade henne för hennes slag. Hatade henne för psykiska misshandel. Det finns många ärr på kroppen ifrån huvudet och ner på benen efter hennes slag. Hon var för feg att ta händerna så det var sparkar över hela kroppen. Vare sig jag satt stod ell låg ner. Sparkarna kom i alla fall. Ofta med tillhygge. Plåthingar med vassa kanter. Minns när blodet spruta från huvudet i ladugården. Men jag körde färdigt mitt "skift" när armen var svullen från slag och röd efter blod när hon slog med spiskroken. Med dyngskrapan.
Ja tillhygge fanns det gott om.

Än idag har jag stora problem med orden vi måste prata. Eller när någon säger jag vill prata med dig. Dom orden betyder misshandel. Det har dom alltid gjort.

Jag har så svårt med tilliten. Oftast är det allt eller inget. Jag vill så gärna lita på folk och vissa har min fullständiga tillit. Men ändå kommer oron gnagande litar jag på rätt person? När får jag sota för detta?
Det har alltid varit så tyvärr. Jag bad socialen om hjälp. Dom strunta i mitt rop på hjälp och berättade för fostermamman vad jag sagt. Misshandel 10 gånger värre när jag kom hem. Jag försökte med hennes son och svärdotter. Samma resultat.
Min riktiga pappa och min faster. Alltid samma återvänds gränd. Skolan reagera men jag tystna. Jag orkade inte kämpa för min rätt orkade inte kämpa för min existens längre. Jag gav upp. Det var så här det skulle vara.

Socialen har idag bett om ursäkt för att dom var så blinda. Men vad hjälper det? Såren har jag för en livstid. Jag var ett fall på bordet ett par år. Nu kan man glömma det sen X antal år tebax. Dom gick till jobbet 8 sluta 17. När dom sluta kunde dom ta helg. Strunta i högen på jobbet den försvann ingenstans under helgen men det gjorde jag. Långt under vatten yttan. När jag var 12 försökte jag ta livet av mig första gången. För att komma ifrån. Jag var kraftigt mobbad i skolan då pass så jag fick åka ambulans ett par gånger och även att det blev polissak pga hot. Men ändå. Skolan blev en fristad. Jag var trygg.

ETT TAG!







ANNONS
Av Linnea Andersson - 26 mars 2014 18:24

Jag har fått så mycket hjälp av min fina vän och det betydde guld. Dock går kvällen i värk och mega trötthet men det är det värt menNervsmärta är skit kan jag tala om.

Jag fick sån ovärdelig hjälp idag så det går inte att förklara. Imorgon kommer maken hem och som jag längtar. Mina plastbarn ville att jag hämtar dom i morgon. Å det gör jag så gärna.

Nä nu ska jag vila

ANNONS
Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se