Sitter och väntar in klockan. Känner mig någorlunda pigg idag. Men det blir stressigt idag det vet jag redan.

Ska träffa psykologen. Hämta min son som varit hos sin farbror. Och sen vidare och uträtta resten. Ska bli skönt å träffa C idag å bara prata rätt upp å ner.

Har nu tagit venlafaxin i 5 dagar. Å ena studen känner jag mig drogad. Trött. Som en zombi.
Nästa sekund känner ja mig ja hur känner ja mig? Inte trött men gämn i humöret. Men summa summaron så dominerar tröttheten.

Hur länge ska det vara så här? Å vad jag förstår så är det nåde upptrappning å nertrappning när man ska börja å sluta. Hmm venlafaxin börjar på 37,5 mg å 75 mg jag fick börja på 150 direkt. Ska det vara så?
Läkaren vill som sagt höja men det känns som det är okej just nu. Jag vill hinna med i svängningarna. Just nu gör jag inte det.

Å hur tror läkaren att hon ska kunna slunga ut mig i arbetslivet just nu i det skicket jag är i? Vilken arbetsgivare vill ha en drogad zombi på jobbet? Å speciellt när man jobbar inom vården? Nä nu måste jag vila innan de e dax å göra mat. Känner att ja däckar snart

Dagen har varit toppen. Dock är jag fortfarande jätte trött tack vare medicinen jag håller på å ställer in mig på. Undrar hur lång tid det tar att ställa in sig på det?


En granne och hennes man kom över och tog en fika ikväll det var jätte trevligt. Händer inte så ofta att jag släpper in folk hemma pga hur jag mår. Försökt att klara mig utan värktabletter i dag å det känns.

Satan så ont jag har ikväll. Planen är att se det okända å sen lägga mig men vi får se tror jag somnar före det.

Men nu ska jag göra nått ha en toppen kväll

I dag och i morgon ska jag bara göra det jag absolut måste. Som typ fixa lite efter helgen dammsuga å så men annars tänker jag tillägna hela den här veckan till å sova när jag känner att jag behöver det. Sov till 8;30 idag WOW!!!!! Det innebär trots att jag var vaken mellan 4-5 att jag sovit iaf 6 (!!!!) timmar inatt. Men jag är så kopiöst trött fortfande. Nä om jag skulle ta av mig sjuktäcket å resa arslet ifrån soffan å fixa med det jag behöver så är det färdigt sen å man bara kan vara.

Efter mycket tjat fick läkaren som hon ville. Hon fick skriva ut sitt antidepressiva. Venlafaxin blev det. Å på förmiddagen känner ja väl inte av så mycket mer än jag är trött men på ef är jag som drogad. Sitter typ bara i ett hörn å är allmänt trött.

Måste prata med min psykolog om det på onsdag gör läkaren på psykiatrin tyckte inte jag behövde det medans staffetläkaren vill höja min dos. Kommer sluta som ett kolli känns det som. Å vem vet en personlig assistent med medans dom trycker i en tabletter.

Ska det vara så svårt igentligen å vara som alla andra? För jag vet att jag är "sjuk" men jag tänker inte uttrycka mig så.

Varför går så många fria ifrån sina brott? När jag var 4 år konstatera dom att jag blivit utsatt för sexuella övergrepp. Sen hamnade man på ett fosterhem med grov psykiskt och fysisk misshandel. Vid 18 års ålder försökte farfar antasta mig. Å jag tog upp min kusin på 3 år som en mur i mellan oss. Hade jag honom imellan oss kunde han inte röra mig.
Idag är jag själv mamma och har dåligt samvete över att jag använde honom som skydd. Men visst han rörde mig inte då. Efter den gången
Såg jag till att aldrig vara el hamna själv med honom. Jag äcklas av honom än idag. 14 år senare. Jag äcklas av hans försök att ta på mig. Om hans detaljerade prat om hans och farmors icke fungerande sexliv.

Det tog många år innan jag börja lita lite grann på folk. Men vi är inte helst där än. Jag väntar ständigt på att någon ska hugga mig i ryggen. Folk får inte sitta för nära mig eller ge mig en kram när jag inte är berädd på det. Å det gäller både kvinnor som män.

Jag glömmer aldrig när jag blev drogad och våldtaget i mitt egna hem av en granne jag trodde var min vän.
Många ärr finns. Allt bubblar upp. Denna julmust är skakad för mycket. Man pressa i lite för mycket kolsyra innan man ska musten. Det pyser över. Locket går inte att stänga. När allt pysigt över finns det nått kvar då eller är det bara ett tomt skal kvar?

Hmm jag kanske ska börja med mina antidepressiva. Läkaren kanske inte har så fel även om den andra läkaren sa ifrån.

Allt jag vill är att bli hel som människa.

Livet rullar på i 110 som vanligt. I morgon är det sjukgymnastik på sjukhuset och sen en kartläggning på fk å där imellan ska vi hinna ha telefonkontakt med läkaren oxå.

Senare kommer svärmor då hon och en av tjejerna ska baka tårta till kalaset. Men det får dom styra med själva då jag ska vara på fk då.
Har mått sämre ett tag då värken blivit mera påtaglig pga träningen. Förut hade jag som i skov nu har jag den hela tiden. Men skam den som ger sig. Men värken mattar ut en psykiskt kan ja säga.

Nä nu ska jag göra mig i ordning för ikväll är det klubbmöte