du känner inte mig å inte jag dig. Men du ska vara glad för att du har någon som bryr sig om dig.

Om inte så kan jag tala om för dig hur det är att vara föräldrarlös.

På skolavslutningar sitter du alltid själv eller med läraren för alla andra i klassen sitter med sina föräldrar. Vid din student som borde vara en av dom roligaste dagarna i ditt liv sitter du själv. Ingen att dela den med. Lika så ditt bröllop. Hela kyrkan är fylld med folk men det finns ändå några/någon som saknas. Någon du älskar djupt där inne men vägrar erkänna.

Sen får du barn. Du har ingen att stötta dig imot ingen som kan ge dig tips och råd. Ingen som samtidigt kan irritera dig med jag vet bäst kunskap.

Varje jul och födelsedag sitter du å väntar på just det där samtalet som aldrig kommer. Det värker i din själ. Sliter dig i stycken.

JAG LOVAR dig det.
När barnen blir äldre och börjar fråga om mormor/morfar och du berättar att du inte har föräldrar.
Den sorgen i ett barns ögon värker i ett hjärta när barnets kompisar berättar om sina helger hos mormor!

Så tänk igen!!!
Är det så hemskt att vara älskad? Är det så hemskt att någon bryr sig?

Samtidigt har jag vänner som förlorat en förälder i vuxen ålder och tycker dom är föräldrar lösa!
Tänk igen. Läs stycket ytligare en gång.


Och kom igen när ni står helt ensamma. Utan någon i erat skyddsnät. Då kan ni komma och prata om föräldrarlös!